Svenska paret gör film i USA

16 November 2015 | 16:00

Johan och Linnea startade filmfestival i New York

Möt svenska New York-paret Johan Matton och Linnea Larsdotter, aktuella med filmen "Till We Meet Again" - och en egen filmfestival.

De är aktuella med egenproducerade och prisbelönta ”Till We Meet Again” där de även spelar huvudrollerna, de producerar just nu en dokumentär där Alec Baldwin medverkar, och de har grundat ”Nordic International Film Festival” (NIFF) som gick av stapeln för första året den 31 oktober-1 november i New York i år. 

Svenska paret Johan Matton och Linnea Larsdotter verkar ha hur mycket energi som helst och det är lätt att undra hur de hinner med allt.  

– Man brukar säga att om man vill få något gjort, så ska man fråga någon som har mycket att göra, säger Linnea. 

MovieZine träffar de båda på Café Cluny i West Village, bara några kvarter från deras bostad. Det är dagen innan filmfestivalen ska gå av stapeln på Scandinavia House i New York, men de verkar inte nämnvärt stressade. 

Varför valde ni att starta en egen filmfestival? 

JM: Vi gick på väldigt mycket dåliga filmfestivaler i New York. En festival där vi var med i en kortfilm tog $20 i inträde, sedan kom man ner i en källarlokal i en bar där väggen man projicerade på till hälften var täckt av spritflaskor. 

LL: Det är inte okej mot de filmskapare som har betalt för att vara med och kanske flugit hit. 

JM: Så vi bestämde att vår filmfestival skulle vara gratis att gå på, så att filmerna blir sedda. Dessutom har jag också tagit på mig att skicka ut de bästa filmerna till våra distributörskontakter, och försökt hjälpa till på det sättet. 

Var det många filmer som ansökte om att vara med?

JM: Hundratals. Många fler än vad vi trott. Vi valde ut de 22 bästa kort- och långfilmerna. 



Kommer ni att visa er egna film ”Till We Meet Again”? 

LL: Nej, absolut inte. Vi sitter med och väljer ut de filmer som ska visas så vi skulle tappa i trovärdighet om vi valde vår egen. 
     
Att vara objektiva och inte ge någon specialbehandling åt vänner har varit återkommande för de båda även när de producerade ”Till We Meet Again”.

JM: Det var viktigt att alla skulle göra audition. Flera av våra skådespelarvänner som sökte blev inte valda av olika anledningar. 

Vad jag har förstått så var det inte ens självklart att du, Linnea, skulle få rollen som Joanna. 

LL: Nej, det är två stora kvinnliga roller och som person är jag mer som Miranda, men jag började känna att jag kunde göra Joanna bra, att jag kunde ge något. Johan var rätt tveksam. Eftersom han skrivit manus så hade han kanske visualiserat någon annan. Men jag fick göra audition och sedan tog det nog 3 månader innan jag fick reda på att jag fått rollen. 
   
Rollen har Linnea nu vunnit pris för som bästa skådespelerska på NYLA (New York Los Angeles) International Film Festival. De har också vunnit pris för bästa film och publikpriset på flera olika festivaler. 

Kan ni berätta mer om hur filmen blev till?

JM: När vi bodde i Thailand för många år sedan så började jag skriva en berättelse, utan att tänka på vilket medium den skulle vara för. Jag ville skriva om ensamhet bland unga och först handlade det mycket om karaktären Erik och hans resa i Thailand, men mycket av det kom inte med i den slutgiltiga versionen eftersom fokuset är ett annat. 

Den färdiga filmen tar avstamp i Eriks och Joannas relation. De är ett New York-par som har haft det bra men börjat glida isär utan att någon av dem tar tag i det. Under en vistelse i Thailand kommer de ifrån varandra och resten av filmen handlar om deras olika sökanden för att hitta rätt väg. En stor del av filmen tillbringar de ifrån varandra, och skådespelarna valde också de att inte umgås under inspelningen för att komma i rätt stämning. 

JM: Efter flera omskrivningar så kände jag att det började bli ett färdigt manus. Jag hade nämnt det för en regissör vi känner och en dag ringde han och sa att ”om du ska göra den här filmen så vill jag regissera den”. När jag hörde av honom igen hade han hittat några investerare och då började det bli mer verklighet.

Linnea, du är även medproducent. Hur kom det sig?   

LL: Eftersom Johan är min partner så har jag ju varit med tidigt, läst manus och så. Till slut kände jag att jag gjorde så mycket jobb med filmen att jag behövde en titel. Det blev först assisterande producent och sedan när jag gjort ännu mer jobb, co-producent.  



Det måste vara svårt att göra en långfilm med en så liten budget. Hur lyckas man med det?

JM: Vi har ett produktionsbolag, Changing Film, och det är det här vi gör bäst. Att vända på varenda krona...

LL: …och få den att se ut som fem. 

Vad har ni för trick?

JM: Vi förhandlar och använder vårt kontaktnät. Vi gör inte alltid allt ”by the books” när vi hittar inspelningsplatser. Och om man hittar skådespelare precis innan deras karriär tar fart så gynnas de av att göra en långfilm eftersom det är lättare att få fler långfilmsroller sedan. Så då kan man göra varandra en tjänst.  

LL: Och eftersom vi flög dem till Thailand så kunde många droppa sitt ”gage” eftersom de fick en upplevelse istället. 

Hur är det att jobba som skådespelare i New York om man jämför med Sverige?

LL: Jag hade älskat att jobba i Sverige, men det är en sån liten klick. Det är synd. 

JM: Det görs ju så få filmer varje år som går upp på bio. Här i New York finns en mer levande indie-scen. Folk går på ”art house”-bio här på ett annat sätt än i Sverige. 

Hur försörjer man sig i en dyr stad som New York som skådespelare innan man blivit känd? 

LL: Jag ser till att ha små jobb hela tiden. Jag gör en del teater också.

JM: Och ibland kan man få göra en reklamfilm som hjälper till att betala hyran för ett år. 

Har ni några andra tips? 

JM: Jag har spenderat mycket pengar på språklektioner för att kunna prata med amerikansk accent.

LL: Ja, rollutbudet blir så mycket större då. Man vill inte alltid spela ryska eller ”Inga”. 

I filmen så pratar era karaktärer engelska med varandra. Man får reda på att Erik är svensk, men inte var Joanna är ifrån.

JM: Linnea hade kommit längre med sin amerikanska accent då.

LL: Fast man kanske ska fråga amerikanerna hur jag låter. Haha. Vi lät det vara osagt var Joanna kommer ifrån.  

JM: Men Linnea och jag pratar engelska med varandra hemma också. En av mina språklärare föreslog det. 

LL: Jag sa nej först, men sen sa gick jag med på det. 

JM: Ja, nu grälar vi till och med på engelska. 

LL: Och nu vet alla det. Haha.