Guillermo del Toros inspiration

19 Oktober 2015 | 22:30

Guillermo del Toro öppnar portarna till "Crimson Peak"

Berättar om filmerna och böckerna som inspirerade bioaktuella rysaren.

Den mexikanske regissören Guillermo del Toro är tillbaka med sin nionde långfilm. Han har gett oss oförglömliga skräckhistorier som ”Pans labyrint”, och häftiga äventyr med ”Hellboy” och ”Pacific Rim”. I bioaktuella ”Crimson Peak” får han utlopp för sin kärlek till gotisk romantik och starka kvinnliga karaktärer, här magnifikt spelade av Mia Wasikowska och Jessica Chastain.

När vi möter honom under en pressdag i New York berättar del Toro om svårigheterna med att få filmen finansierad, likheterna med ”Twilight”, varför han föredrar praktiska effekter och hur element från nedlagda ”At the Mountains of Madness” letade sig in i ”Crimson Peak”. 

Varning för mindre spoilers!

Hur kom du på idén till filmen?

- Jag har arbetat med filmen sedan 2006. Jag ville egentligen spela in den direkt efter ”Pans labyrint”. Men, ni vet… En karriär är det som händer medan du gör upp andra planer, eller hur? En anledning till att det inte blev av är att jag frågade om 50 miljoner till en skräckfilm i genren gotisk romantik. Det är en genre som ingen gör. Själv saknar jag alla de stora gotiska melodramer, som ”Fåfäng var min dröm” och ”Rebecca”, ”Jane Eyre” och ”Wuthering Heights”. Det var svårt att hitta någon som stöttade en 15-årsgräns. Jag var tvungen att vänta tills Legendary kom ombord, läste manus och sa ”Vi ser inga problem”. De ville visserligen att jag kapade mitt arvode med 40 procent, och att jag ändrade några idéer. Allt det gick jag med på. Och vi kunde göra filmen med en R-rating.

Är det ett tröstpris för dig när ”At The Mountains of Madness” inte blev av?

- Jag hoppas det…! När man tänker på skräck så tänker folk genast på b-filmer eller billiga filmer. Jag gillar tanken på storslagna skräckfilmer som hyllar genren. Men samtidigt är gotisk romans lite knepigare än ”Mountains”, den är tänkt som en rak skräckfilm. Gotisk romantik ska vara kuslig, otäck och inte helt romantisk, eftersom den behandlar teman som liv och död. Jag förstår att det var knepigare att få till.

Man har sagt att det här är din första spanska film på engelska, håller du med?

- Det är helt klart min första vuxenfilm på engelska. Efter den hemska upplevelsen med ”Mimic” tänkte jag att jag ska göra mina underhållningsfilmer på engelska och de mer konstiga, psykologiskt mörka filmerna på spanska. Det är första gången jag tar det steget på engelska.

Huset blir som en egen karaktär i filmen. Hur hittade du det?

- Jag ville att filmen skulle kännas handgjord. Jag ville inte att den skulle ha digitala spöken, ett digitalt hus och digitala landskap. Så vi åkte långt norrut i Kanada till ett horribelt klimat, för att spela in utomhusscener som kunde likna England. Vi byggde upp hela huset, alla tre våningar och källaren. Jag ville att huset skulle designas för att kunna vara a) otroligt vackert, och b) berätta en historia. Vi börjar i ett rikt, gyllene Amerika. Vi reser till en mörk och dyster herrgård. Det tog månader och månader bara att designa det. Jag bodde bokstavligen hos scenografiavdelningen.



Hämtade du inspiration från viktorianska romaner?

- Gotisk romantik började på 1700-talet och upplevde sin storhetstid under 1800-talet. Författare som Ann Radcliffe var den största, men såna som Charles Dickens har påverkats. ”Jane Eyre”, ”Wuthering Heights” och ”Rebecca” färgas alla av genren. Problemet är att folk som idag hör ”gotisk romantik” tänker på ett pocketboksomslag där Fabio bär en get nedför en klippa. 

Hur är det med ”Twilight”?

- Jag tycker att ”Twilight”, på ett märkligt och postmodernt sätt, är gotisk romantik. Genren ligger alltid nära en mörk saga. Det finns en mörk barnbok som ligger nära ”Crimson Peak”. En berättelse om en flicka som gifter sig med en mörk och charmerande gentleman och upptäcker hemligheter om honom. Han är prinsen i hennes saga. 

Sagor är ofta mycket mörkare i sina originalversioner än när Disney sedan återberättar dem.

- Absolut. Men Disney har gjort ett bra jobb med att hålla dem mörka…! Folk inser inte hur mörk ”Snövit” var när den kom ut. Om du var barn på den tiden, och såg häxan i stormen när hon försöker döda dvärgarna… Disney har mycket mörker i sina filmer. Deras produkter som kommer sen, som serietidningar och tv-serier, är mycket mer utspädda.

Vilken är den vackraste men sämsta filmen du har sett?

- I filmhistorien? Svårt att säga. Jag minns när ”Blade Runner” kom ut. Jag tyckte den var den snyggaste filmen jag någonsin hade sett, men kritikerna höll inte med på den tiden. Jag tyckte också att den var stark. Men jag läser mina filmer visuellt, lika mycket som jag läser handlingen. Jag hade aldrig upplevt något liknande. 

Har Orson Welles inspirerat dig?

- Jag tror att hans Amerika var precis det Amerika som jag ville fånga. Min huvudperson heter Edith, efter Edith Wharton. Hon var en modig författare som fångade den tidens Amerika men skrev också många stora spökhistorier. Och tidseran ur ”The Magnificent Ambersons” var precis vad jag var ute efter. När världen börjar bli modern. ”Crimson Peak” börjar i Buffalo, New York, som på den tiden var den stad i världen med mest elektricitet. Nikola Tesla hade försett staden med el, det var överallt på nyheterna. Det var en tid av överflöd och teknologiska framsteg. Jag ville sätta en riktigt modern tjej i centrum.

Var ”Mimic” din egna ”The Magnificent Ambersons”?

- Jag älskade att designa den filmen, men jag älskar inte filmen. Det kanske svarar på din fråga.



Filmen känns väldigt verklig, du hade till och med riktiga skådespelare som spöken?

- Jag ville som sagt att filmen skulle kännas handgjord. När jag ser en Terry Gilliam-film så älskar jag den för vad den berättar men också för vad den är. Jag försöker göra samma sak, att presentera en handgjord värld. Det finns inget argument till varför man inte skulle ha verkliga inspelningsplatser. Det är mycket bättre än digitala. Detsamma gäller makeup och effekter. Jag ville att spökena skulle vara där, i fokus. Inte filmade mot greenscreen och inte pålagda i efterhand. Om de gick eller hängde i linor så skulle det finnas en riktig person där för skådespelarna att agera mot. 

Det finns så mycket detaljer i filmen. Kommer de från din fantasi, eller är de inspirerade av filmer som man borde se innan?

- Det är inte så mycket inspirationer i själva huset. Men jag har lånat ett stycke dialog från ”Fåfäng var min dröm” med Vincent Price. Jag har lånat ett tal från ”Jane Eyre”. Det finns en röd vägg som är hämtad ur ”Hämnd ur det förflutna”. Men annars är alla designelement originella idéer.

Men du verkar inspirerad av ”The Shining” också? Jag tänker på kvinnan i badkaret, och scenerna i snön.

- Snön kommer faktiskt från ”At the Mountains of Madness”. Jag återvände ofta till den filmen, och tog bland annat med mig snön och dimman. Jag tänkte att den största möjliga kontrast vore rött blod mot vit snö. Badkaret är absolut en hyllning till ”The Shining”, men snöscenerna är en slump.

Finns det en plan B om du inte får göra ”At the Mountains of Madness”? Någon annan H.P. Lovecraft-historia som lockar? 

- Jag skulle gärna göra en, men den är den enda som intresserar mig. Jag gillar de kosmiska proportionerna i hans skräclberättelser. Han pratar om hur betydelselös människan är jämfört med universum. Det tycker jag är mäktigt. Tanken på att vi är ett skämt i kosmos.



Berätta om leran, var kom den idén ifrån?

- Det finns ett område i Mexiko, nära min hemstad. Där finns en viss metall i marken vilket gör jorden blodröd. När vi lekte där i regnet var det som stora blodpölar. Jag minns det än idag, och sådana områden finns på fler ställen. Jag undrade alltid vad som skulle hända om det snöade? Men vi jobbade inte med riktig lera, det hade varit omöjligt med 120 personer som ska bära lampor och halka omkring. Det behövde se ut som lera, men också vara ett material som vi kan kontrollera. Det tog oss lång tid att hitta rätt. Rött är en svår färg. Filmen har inga röda färger förutom leran, spöket och taket. Alla de hänger ihop.

Var det alltid din tanke att det stora uppgörelsen skulle ske mellan kvinnorna?

- Ja. Spoilervarning framöver för de som inte redan vet om det. Men min idé var… Vanligtvis slutar såna här filmer med att hjältinnan bärs iväg av killen. Jag ville att hon skulle bära killen. Jag ville att männen på olika sätt skulle vara helt överflödiga. Pappan är kontrollerande, men inkapabel till ett vettigt samtal med sin dotter. Han vill inte låta henne göra egna val. Thomas är helt och hållet manipulerad av sin syster Lucille. Och när doktorn kommer till undsättning, så vet ni ju hur det går… (skratt) Jag ville alltid att tjejen skulle säga de där replikerna som vanligtvis killen får: ”Vänta här, jag ska ta hand om dig. Lita på mig.” Jag ville vända på det. För mig representerar kvinnorna två typer av kärlek. Edith älskar Thomas oavsett vad. När hon får reda på alla som han har mördat, känner hon fortfarande en viss kärlek för honom. Lucille är raka motsatsen. ”Om du inte är den jag tror att du är, så älskar jag dig inte.” 

Dina skådespelare verkar perfekt utvalda för sina roller.

- Det finns ett sätt att göra den här filmen för att få en större emotionell respons från publiken. Det vore att göra den på samma sätt som det vanligtvis görs. Spökena skulle vara onda. Skurkarna skulle vara så elaka att man jublar när de dör. Jag ville snarare göra dem sårbara, så att man förstod dem. Mer mänskliga. Det är moraliskt tvivelaktigt men jag gillar det. Jag behövde skådespelare som kunde hantera det. Jag ville ha skådespelare som kunde förmedla den här historien. Som kunde förmedla ondska utan att dra det till sin spets.

Vilken är din favorit-catfight på film?

- Jag tycker det är intressant hur kvinnor gillar den här filmen mer, på grund av karaktärerna. Män verkar ha svårare att acceptera att de kvinnliga karaktärerna har så aktiva roller. Du har sett ”Pans labyrint”, den hade också starka kvinnor. Och anledningen till att jag ville göra ”Pacific Rim” var Mako Mori (Rinko Kikuchis karaktär, reds.anm.) Jag dras mer till starka kvinnliga karaktärer än till att göra dem till vad alla förväntar sig.



- Men vanligtvis är jag inte intresserad av catfights. Det fyller inget syfte för mig. För mig var det intressant att utforska hur Edith finner sin styrka under filmens gång, hur hon inte bara definieras av sin skönhet. Skönhet kan vara farligt. I ”Skönheten och odjuret” tror jag att de båda var fångade på grund av sina utseenden. Folk dömer dig om du är snygg och om du är ful. Jag ville skapa en karaktär som var stark.

Hur tog sig Mia Wasikowska och Jessica Chastain an sina roller? Båda är så bra.

- Det är de! Det måste vara väldigt svårt att hålla uppe den intensiteten under filmens sista trettio minuter. Det var verkligen hardcore, Jessica var väldigt effektiv i rollen som Lucille! Hon gick in för det helhjärtat. Vanligtvis är hon en solstråle. Jag såg hur något mörkt kom över henne under inspelningen. 

Vad händer med ”Pacific Rim 2”? Går den samma öde till mötes som ”Hellboy 3”?

- Vi stängde ner kontoret i Toronto för att kunna skriva ett nytt utkast och presentera en ny budget inom de närmsta veckorna. Jag tror inte att den blir min nästa film, men den är inte alls lika död eller inaktiv som ”Hellboy 3” är. 

Så vad blir din nästa film?

- Jag vet inte! När någon frågar har jag alltid fem, sex projekt på gång, för man vet aldrig vad som kan hända.