Indie-favoriten ”Mistress America” är gjord i samma anda som regissören Noah Baumbach och skådespelaren Greta Gerwigs tidigare manus-samarbete med filmen ”Francis Ha”, en charmig komedi om unga tjejers liv i New York. Filmerna bygger på den lite galna, verklighetsfrämmande karaktären, spelad av Greta, som försöker ta sig fram i storstan med varierande resultat.
Tracy (Lola Kirk) har precis börjat på universitetet och inte fått några vänner än. Hon får numret till Brooke (Greta Gerwig) av sin mamma, som ska gifta sig med Brookes pappa. Motvilligt ringer hon upp sin blivande styvsyster, och dras snabbt in i Brooks vilda New York-tillvaro. Tracy ser upp till Brooke och följer med överallt, men hennes fascination visar sig inte bara vara som vän när hon antecknar allt de gör tillsammans.
Sanningen kommer fram under en utflykt tillsammans med studenter, ex-pojkvän, svartsjuk ny flickvän och arg granne – fler karaktärer dyker upp utan egentlig anledning mer än som komiska element, lite som gamla tiders screwball. Och det är kanske här meningarna kan gå isär om man nöjer sig med de komiska scenerna eller skulle önskat lite rödare tråd och matigare innehåll, för ”Mistress America” når kanske inte riktigt samma nivå som ”Francis Ha”. Men Gretas charm är oemotståndlig och filmen gjord med mycket hjärta och roar utan en död minut. ”Mistress America” är en feelgood-film och en kärleksförklaring till ett New York som kanske inte riktigt längre finns.
Filmen hade världspremiär på Sundance och har blivit hyllad på festivalerna och fått mycket fina recensioner inför biopremiären i USA den 14:e augusti. Några dagar innan bjöd distributören Fox Searchlight in till förhandsvisning och Q&A med Greta Gerwig, modererad av WNYC:s Anna Sale.
Greta om hur hon och Noah skriver manus ihop:
- När vi skrev "Francis Ha" tillsammans var vi mestadels i olika städer. Så vi skrev separat och bytte ut vad vi hade skrivit med varandra. Men när vi skrev det här var vi romantiskt involverade och delade samma utrymme (skratt). Vi diskuterar mycket innan vi skriver, men skriver fortfarande separat, sedan byter vi och redigerar varandras arbeten, pratar och bygger på för att sedan gå ut och skriva mer tills vi har ett manus som är alldeles för långt. Då börjar vi läsa upp det högt tillsammans och göra anteckningar och korta ner. Men det tar lång tid eftersom vi inte gör några improvisationer eller ändra några rader. Det handlar om att få ett manus som känns värt att filma. Jag brukar skriva för mycket medan Noah är lugnare i allmänhet, han bara sätter sig vid datorn och fokuserar. Jag går ut och kommer tillbaka med 50 sidor av skräp (skratt).
Greta om karaktären Brooke:
- Brooke försöker skapa framgång genom de möjligheter som dyker upp, men på sätt och vis har hon inga färdigheter. Hon letar hela tiden efter det hon vill göra, vilket i princip är att försöka få en massa pengar för att slippa göra det. Jag försöker definitivt inte göra mig lustig över henne, jag tror att det är en svår sak att inte ha en plats eller mål i livet, att inte känna ”det är det här jag är ämnad för".
Greta om filmens 80-talsinflytande:
- Vi var mycket påverkade av filmer utspelar sig i New York på 80-talet som "Something Wild", "After Hours" och "Desperately Seeking Susan". Det finns en känsla av att stan är farlig i dem, men också hejdlöst kul. Även om den här filmen utspelar sig i nutid, har vi alltid tänkt på den som den tillhör ett annan årtionde. Också på det sätt vi stylade Brooke - det är inte riktigt på samma sätt som människor klär sig idag. På ett sätt är det också varför slutet känns så tråkigt, att det inte finns plats för någon som Brooke. Hon är tvungen är lämna stan, för hon kan inte hanka sig fram här längre. Jag vet inte om det är 100% sant och naturligtvis finns det fortfarande en hel del Brookes kvar ... Det är något särskilt med en småstadhustlers energi som får det att fungera, och de har det svårt nu. Jag flyttade till New York på 80-talet och har väldigt tydliga minnen av att komma hit när jag var 5 år gammal, och när man är 5 är alla sexuella antydningar fascinerande och jag minns att jag var på Times Square och ville gå till Topless-barerna (skratt). Jag visste inte vad det betydde, fanns det en öppning upptill, eller ...? (Skratt) Men den tidens Times Square har etsat sig fast i mitt minne, även om jag vet att jag är nostalgisk för en tid jag aldrig upplevt.
Greta om sin kommande regidebut och vad hon kommer göra annorlunda än Noah:
- Jag tror på repetitioner. Jag tror inte att de urlakar föreställningar, som jag tror en hel del filmregissörer tror att de gör. Jag tror att skådespelarna gör bra ifrån sig med repetitioner. Jag tror att de skulle vara bra för dem att komma dit ett par veckor tidigare för att arbeta med sina teman, och sedan låta det gå en vecka eller två veckor för att sedimentera, så allt finns där under ytan och kan bubbla upp när inspelningen börjar. Noah gör inga repetitioner, istället gör vi massor av tagningar men han tycker inte om att repetera i förväg. Många filmregissörer är rädda för att något magiskt skulle hända under repetitionen, och kameran inte är med för att fånga det. Kanske är det min teaterbakgrund, men jag tror att skådespelarna gör bra ifrån sig när de har lite underliggande sediment att bygga på innan tagningen, så jag kommer att repetera.
Annika Andersson
