Greta Gerwig: "Bergman var ett geni"

9 Augusti 2013 | 19:01

Greta Gerwig: "Bergman var ett geni"

I år firade Bergmanveckan sitt 10-års jubileum med pompa och ståt. Vi träffade en av gästerna, Greta Gerwig, under hennes besök på den svenska filmkonstnärens hemort där Sverigepremiären av "Frances Ha" ägde rum.

Hon har kallats ett kärleksbarn till Zooey Deschanel och Chloë Sevigny för hennes medverkan i diverse olika indieproduktioner. Men "Frances Ha" - som berättar om två snart 30-åriga kvinnors vänskap - är sprudlande och upplyftande, mycket mer än bara en hipsters bekännelser. Tillsammans med pojkvännen och regissören Noah Baumbach har hon skrivit manuset till den hyperaktuella filmen. Jag träffade en trevlig och jordnära Gerwig på pressdagen i Stockholm och talade om New York, filmens död och Bergman - såklart.

Du skrev "Frances Ha" tillsammans med Noah (Baumbach) och det här är er andra film tillsammans. Hur kom ni i kontakt med varandra inför det här projektet? Skulle du kunna berätta lite om processen och samarbetet?

- Visst! Den första filmen som jag arbetade på med Noah var "Greenberg", jag var då en skådespelerska och inte manusförfattare, så jag spelade för honom. Det var ett tag efter filmen hade släppts som han kontaktade mig, mejlade och frågade om jag skulle vara intresserad av att samarbeta på något som han kunde regissera och jag kanske kunde spela i. Han hade en idé om att den främst skulle utspela sig i New York och frågade om jag hade några tankar. Jag skickade en lista med saker som jag hade tänkt på och jobbat lite med, han blev väldigt ivrig och lade till saker och vi började mejla fram och tillbaka. Vi skrev oftast scener ensamma som vi sedan bytte med varandra och det blev vad vi kom att utgå ifrån med manuset.

Karaktären som du spelar är en ganska knäpp och förvirrad tjej och den är ganska lik de roller du spelat tidigare i t.ex. "Damsels in Distress", "Lola Versus" och "Greenberg". Vad letar du efter i en roll?

- Jag ser dem alla som otroligt olika så jag letar helt enkelt efter väldigt välskrivna manus. Jag tycker att Florence i "Greenberg" är deprimerad och oförmögen att försvara sig själv, ganska exponerad. Frances är kaxig och ohämmad. I "Damsels in Distress" är Violet galen och potentiellt schizofrenisk (skratt). Jag tror generellt att filmer handlar om människor i stunder av kriser. Annars finns det inget att göra filmer om.

Filmen har fått en hel del erkännande på filmfestivalerna i Sundance och Berlin. Förväntade du dig att den skulle bli så framgångsrik med tanke på att den är svartvit?

- Det har varit otroligt glädjande. Precis som du säger är den i svartvitt. Det är en film om ambition, vänskap och det är inget chockerande som händer i den. Den handlar bara om den här kvinnan och hennes värld. Det kändes inte som att det definitivt skulle bli en hit utan det kändes mer som att jag hoppades att människor skulle njuta av den, men jag förutsåg inte hur mycket människor verkligen skulle påverkas av den. Det har såklart varit väldigt glädjande och jag tror att film är ett medium som man arbetar med och vill att folk ska se och relatera till. Det känns alltid fantastiskt när folk faktiskt gör det.

Din skådespelarkarriär satte igång med flera independent samarbeten med Dublass-bröderna [Mark & Jay] och Joe Swanberg. Är det en bana du skulle vilja fortsätta på eller är du mer intresserad av att äntra mainstream-världen nu när du medverkat i både "No Strings Attached" och "Arthur"?

- Jag hoppas bara på att kunna göra filmer som jag själv tycker är bra och balansera det med förmågan att försörja sig på det och fortsätta med min karriär. Bob Dylan sa: "A man is a success if he can wake up every morning and go to bed at night and do what he wants in between". Det är lite det jag känner att jag vill. Om det är i mainstream- eller independent filmer spelar ingen roll. Jag har verkligen inga preferensramar.

Jag läste någonstans att du medverkade i några pjäser i high school men hur började du skådespela professionellt?

- Jag medverkade i många pjäser i high school och college och började även skriva i college. Jag började skådespela professionellt vid slutet av college när jag träffade filmskaparen Joe Swanberg, och började samarbeta med honom genast. Han hade sett mig skådespela och vi började arbeta tillsammans, vi samarbetade med manusen och jag skådespelade, och det ledde till att jag hittade en agent och började gå på auditions och på riktigt bli rollsatt som en skådespelerska. Det var lite som en språngbräda till allting som kom senare. Jag såg det inte som språngbräda utan som en intressant grej att göra men det kom att bli en språngbräda. Jag kunde inte försörja mig på skådespeleriet förrän jag var runt 25 år.

Vad gjorde du däremellan?

- Jag var en bartender, undervisade, jobbade som servitris och hade alla möjliga konstiga jobb.

Jag hörde också i en intervju att du brukade dansa när du var yngre, precis som Frances. Hon är också ursprungligen från Sacramento som du. Införlivar du mycket av dina egna erfarenheter i ditt skrivande?

- Jag gillar att göra det. Jag gillar uppenbarligen att ha med saker som jag är väldigt passionerad av. Jag älskar dans men har aldrig varit en professionell dansare och har aldrig haft Frances liv. Hon är en totalt fiktiv karaktär. Men vi skrev hela scenen när hon åkte hem och vi övervägde att filma den någon annanstans och att använda skådespelare men jag kände att det var bättre att filma i en stad som jag känslor för istället för en plats som jag inte har några band till överhuvudtaget. Jag gillar att fotografera saker och skriva saker som känns personliga. De blir inte längre biografiska så fort de är med i en film för de tillhör världen i filmen då. Jag tror att det tillför djup och känslor som annars inte finns där.

Du har skrivit flera manus tidigare då du främst förknippades med mumblecore-rörelsen. Vad var den största skillnaden eller vad var utmaningen under arbetet?

- Jag kände inte att jag skrev manus på samma sätt under arbetet med de tidiga filmerna, det kändes mer som att jag var rådgivare till dem. Vi skrev inte repliker utan situationer som skulle improviseras fram. Fokus var på att skapa dessa stunder som skådespelarna improviserade fram på plats. "Frances Ha" känns som den första ordentliga representationen av mig som en författare istället för någon som kan improvisera. Det här manuset känns som att det står på egna ben. De andra var mer skisser istället för verk som man kunde läsa och få ut en hel berättelse ifrån.

Filmen innehåller många roliga scener där Frances gör lite udda saker samtidigt som hon pratar, som när hon helt plötsligt står på huvudet. Var dessa framimproviserade?

- Nej, de fanns med i manuset. Allting fanns med i manuset, varenda ord fanns med i manuset. Till och med kläderna, som den svarta skinnjackan, fanns med. Det slutade med att jag fick stå på huvudet 40 gånger eftersom vi filmade den scenen 40 gånger, så jag fick stå på huvudet ganska mycket (skratt).

Jag såg "Frances Ha" som en hyllning till de starka band kvinnor delar som vänner och det var väldigt frigörande att filmen inte fokuserar för mycket på män. Filmen har mottagit mycket bra recensioner över världen, precis som Lena Dunhams "Girls" som också utspelar sig i New York. Jag är nyfiken på dina tankar om varför dessa starka porträtt av kvinnor blivit sådana stora framgångar?

- För att de är riktigt bra! Jag tycker självklart att min film är riktigt bra. Jag tror att det finns en brist i representationen av kvinnor i film på det sättet. Människor har varit väldigt angelägna om att se något som detta och det har funnits en publik som har varit redo för det.

Eftersom du är en av de speciella gästerna på årets upplaga av Bergmanveckan måste jag såklart fråga hur din relation till Bergman ser ut.

- Jag upptäckte faktiskt Bergman genom Woody Allen-filmer. Han refererar till dem hela tiden. Jag kommer ihåg att jag såg "Interior" och läste om den och förstod att det var hans hyllning till Bergman. Det var genom Woody Allen som jag fann Bergman. Jag älskar filmerna, han är ett geni! Jag önskar att jag hade kunnat se hans teaterproduktioner som han gjorde här medan han var konstnärlig ledare, just för att det var hans bakgrund och vad han började med. Jag tycker att han är en av de stora filmkonstnärerna.

Många pratar om filmens död nu när digitalt filmskapande har blivit standarden. "Frances Ha" filmades digitalt. Vad är dina tankar om detta?

- Jag tror att allt filmas digitalt nu så jag tror egentligen att det finns två olika frågor. Film som film, i termer av att filma på filmrullar, är vi nog ganska färdiga med. Det är inte rimligt rent ekonomiskt och nu när det finns så många digitala alternativ som ser jättebra ut idag finns det inte många postproduktionsföretag som ens hanterar filmrullar längre och kan göra fotokemisk korrektion. I slutändan måste man korrigera digitalt i vilket fall som helst vilket betyder att man lika gärna skulle kunna filma det digitalt ändå. Själva filmerna tror jag kommer fortsätta att existera och förändras. Jag tror att metoderna att distribuera dem kommer att förändras. Vi är absolut i ett skede av omvälvning. Människor älskar fortfarande filmer och så länge folk gör det så kommer filmerna att fortsätta finnas.

New York verkar ha en helig plats i ditt hjärta och blir nästan som en egen karaktär i "Frances Ha". Var det med flit?

- Ja, New York är min stad och jag älskar den. Jag kan inte föreställa mig att leva någon annanstans. Jag tror verkligen på platsers särdrag och New York är specifikt och toppen, och jag ville aldrig göra något som inte är specifikt. New York är därför för mig den bästa staden att förlägga något i. Den innehar så många livserfarenheter och världar, och möjligheterna där är nästan oändliga.

Var det några speciella verk som inspirerade dig under produktionen?

- Många. Vi var helt klart förtrollade av franska nya vågen men också många böcker, filmer, musik, poesi och fotografi. Det fanns många olika trådar. Jag tror att grejen med att göra filmer är att allting som du har stött på blir någon sorts inspiration och man letar alltid efter att de ska reflekteras tillbaka på något sätt.

Frances är en väldigt ambitiös person. Vad var dina ambitioner och drömmar när du växte upp?

- På ett sätt ville jag bara bo i New York. Jag känner att jag fortfarande är väldigt connected till mina ambitioner, jag har inte åstadkommit allt än. Jag ville väldigt gärna bli en skådespelerska och sedan ville jag väldigt gärna bli en författare. Nu vill jag väldigt gärna göra båda. Jag känner inte att mina ambitioner är något som tillhör det förflutna, de är fortfarande väldigt aktiva.

"Frances Ha" har biopremiär fredagen 16 augusti.