MZ möter Bryce Dallas Howard

EXKLUSIVT
11 Juni 2015 | 18:00

Bryce Dallas Howard: "Jag trodde jag skulle bryta nacken"

Bryce Dallas Howard pratar "Jurassic World", familjeliv, och gråter på beställning.

Bryce Dallas Howard är skådespelerskan som växt upp med en av Hollywoods stora regissörer - Ron Howard - som sin pappa, men valt att gå en egen väg. Hon har varvat storfilmer som ”Spider-Man 3” med mindre, hyllade projekt som ”Niceville” innan hon landade i Colin Trevorrows ”Jurassic World”. 

Vi möter henne på en pressträff i Paris, där hon berättar om Hollywoodlivet, filmscenen som hennes mor knappt kunde se, men också om förvandlingen som hennes karaktär Claire går igenom.

Vad var roligast för dig: att spela bitchiga moster Claire, eller hjältinnan?

- Det känns lite härligt att få spela en karaktär som gör många misstag. Jag älskade att spela henne hela vägen, för hon går igenom en enorm transformation! Det är ovanligt på film, och speciellt i en sån här actionfilm där man vet att dinosaurier kommer ta upp åtminstone 70 procent av filmen. Så, ja, det var toppen. Det var intressant att spela någon som i början av filmen verkligen representerar företagsgirighet. Hon gör så många hemska och farliga val som leder till kaos. Sedan måste hon gottgöra det. Det är en utmaning för en skådespelare. Publiken är snabba på att döma, de vet genast om de gillar en karaktär eller inte. Mitt jobb var att skapa en karaktär som fick folk att tvivla. ”Hmm, hon lär säkert bli uppäten!” Och sen att kunna omvandla henne till någon som får genuina hjältedrag.

Hur mycket var praktiska effekter och hur mycket CGI i ”Jurassic World”?

- När det gäller dinosaurierna var CGI-effekter inblandade till 100 procent. Men det fanns en animatronisk dinosaurie, och raptorerna spelades av skådespelare. Det tyckte jag var genialt. De hade studerat och efterhärmat raptorernas rörelser. När vi filmade scenen så fanns det människor där med ett dinosauriehuvud, som vi kunde agera mot. Ibland byggde de enorma huvuden som vi hade att titta på eller peta på, haha. 

Berätta om din talang för att springa i högklackat.

- Var det inte galet? Det var galet farligt. Nära slutet av inspelningen bad jag verkligen en bön inför varje ny tagning. För jag förstod inte hur jag skulle ta mig från punkt A till punkt B, i djungeln, i en meters gyttja. Jag hade tur som aldrig blev skadad. Jag såg filmen för första gången med min mamma häromkvällen. Hon var mer rädd för scenerna där jag sprang runt i klackar än scenerna med dinosaurier. ”Det var så skrämmande för mig som din mamma, jag trodde du skulle bryta nacken!” Det trodde jag också!



Vilken slags rollfigur skulle du vilja spela härnäst?

- Min karriär bygger på slumpartade möjligheter som jag antingen har sökt upp själv eller som har kommit min väg. Det finns ingen uttänkt strategi. Jag väljer mina regissörer och det handlar också om en bra historia. Jag älskar att agera och kliva in i en karaktär, men jag älskar ännu mer att vara en del av en regissörs vision. Och att förhoppningsvis göra mitt bästa. Jag tänker snarare på vilka regissörer jag vill arbeta med, än vilka rollfigurer jag skulle vilja spela. 

Väntar du på manus eller jagar du också roller själv?

- Det är lite av båda. Jag provspelar, jag läser många manus, och ibland kommer det en roll från ingenstans. Som den här. För ”Niceville” provfilmade jag en hel del. För ”50/50” provfilmade jag. ”The Village” erbjöds mig fast jag inte ens hade gjort en enda film innan, han (M. Night Shyamalan) hade sett mig i en pjäs. Man kan inte förutse sådana saker.

Du har aldrig gjort en film med din pappa?

- Aldrig gjort, nej. Jag har ju varit statist, långt i bakgrunden. Men jag har aldrig arbetat med min pappa. Jag sa till Omar (Sy), som nu filmar med min pappa: ”Hälsa honom att han borde ha med mig i en av sina filmer”. Han skojar och brukar säga att han aldrig skulle jobba med en skådespelare som hymlar med ögonen åt honom. Det skulle jag väl aldrig göra…! Någon gång kanske, jag skulle verkligen vilja filma med honom. 

Du spelade visst ”Flickan i gul tröja” i ”Apollo 13”?

- Står det så på IMDb? Det lustiga är att när jag var statist i ”Apollo 13” hade jag samma kostymdesigner som nu på ”Jurassic World”. Då var jag 12-13 år. Så nu kunde vi minnas tillbaka, det kändes tryggt att jobba med honom igen. 


Bryce Dallas Howard med regissören Colin Trevorrow på galapremiären av "Jurassic World".

Är dina barn dinosaurietokiga?

- Min son är åtta år och lycklig över att ha mig som mamma just nu! Även om vi fortfarande utvärderar om han kan se och hantera den här filmen. Den är rätt intensiv! Hur jag började tala om den här filmen med mina barn? På helt fel sätt, för att vara ärlig. Min dotter frågade mig hur min dag på jobbet hade varit, och jag berättade att jag hade jobbat med en dinosaurie. Hennes ögon blev så stora! Och varje kväll frågar hon nu om en dinosaurie kommer komma in i hennes rum. Det är det svåra med barn, jag kan inte säga att dinosaurier inte är verkliga. Dinosaurier var verkliga, de är bara utdöda nu. När jag såg ”Jurassic Park” tänkte jag att dinosaurier måste vara verkliga, inte en chans att allt det var på låtsas.

Hur funkar Hollywoodlivet för er?

- Där vi bor, utan att vara för specifik, är ett community som känns väldigt mycket förort. Det ligger lite utanför Hollywood. Min mamma sa att om hon hade vetat om det området när jag var var barn så skulle vi aldrig lämnat LA. Men jag älskade att växa upp i Connecticut. Jag födde min dotter i Vancouver och där bodde vi ett tag då min man spelade in en tv-serie. Det var något idylliskt med den erfarenheten. Och att ta med barnen till inspelningen på Hawaii och till New Orleans... Jag kom just tillbaks från Nya Zeeland där vi spelat in en film sedan januari. En av fördelarna med den här industrin är att man får uppleva så många olika delar av världen. Och man får konstant utvärdera om fantasin är sann. Vill jag verkligen lämna Los Angeles eller är det faktiskt bättre utanför? I vårt område bor det 24 barn, det uppskattar jag. Jag vet inte om jag skulle klara mig så länge om jag hade ett problem med paparazzis. Men ingen stör mig, ingen känner någonsin igen mig. Jag går runt som en smutsig baglady, haha!

Hur får ni relationen att fungera med ett sådant jobb?

- Jag är ju besatt av min make. Och vi har varit tillsammans i 14,5 år. Mina föräldrar satte ett gott exempel, de har varit tillsammans sedan de var sexton år. Ingen har någonsin skilt sig i min familj, jag har bara sett goda exempel på fungerande äktenskap. Det är nog väldigt unikt idag. Vi försöker också alltid att säga ja till saker. En skådespelares karriär kan vara kort. Jag är tredje generationens skådespelare, jag vet hur det kan gå. Jag har gått långa perioder utan jobb, ibland över ett år, när jag inte hittar rätt grej. Vi har inte satt några regler som att vi aldrig ska vara ifrån varann i mer än tre veckor, eller något sånt. Förra året gick det sju månader då vi bara såg varann i sju dagar totalt. Det är knepigt men inte omöjligt. Det är inte så att han ska ut i krig, eller något. 

Hur har det varit för dig att växa upp i en känd familj?

- Det har bara varit bra. Visst kan folk ta saker för givet, särskilt i början. Några trodde att jag ville bli skådis på grund av det ena eller det andra. Men, det är läskigt att vara skådespelare. Man jobbar ofta med det okända. Man vet inte ens hur inspelningsplatsen kommer att se ut. Men som ett barn som växt upp på filminspelningar känner jag mig bekväm där. Jag känner mig som hemma. Det är så speciellt när man har växt upp under sådana förhållanden som jag har. Jag är tacksam för att jag får känna mig så avslappnad, det är underbart. På många sätt har det också varit toppen att se hur karriärer går upp och ner. Man vet att när man har en svacka så kommer det att vända. Man vet också att när det går bra så kommer det inte att vara för evigt, så man får inte ta det för seriöst. Jag är tacksam att jag får vara en del av en familj som varit i underhållningsbranschen i, herregud ja, 60 år.



Vilken är din favoritscen och favorit-dinosaurie i "Jurassic World"?

- Min favorit-dinosaurie är, jag vet aldrig vad den heter... Jag trodde det var en Brontosaurus, sedan sa någon att det var Bracchiosaurus. Sedan fick jag ett mail om att det var Brontosaurus igen, men en åttaåring lärde mig nyss att det är en Apatosaurus. Så den är min favorit. Vad gäller min favoritscen... jag älskade att filma med en animatronisk dinosaurie. Det var otroligt, den såg så verklig ut! Jag trodde aldrig att jag skulle få se något liknande. Hur ska man säga det utan att spoila... Vi har en emotionell scen tillsammans. 

Är det lätt för dig att gråta på beställning?

- Hmm... Ja! (skratt) Ska jag visa? Tricket är att veta hur du lyfter den mjuka gommen. Så jag kan bara prata, ingen big deal, så börjar mina ögon vattnas eftersom jag har övat på att lyfta mjuka gommen medan jag pratar. Och medan man gör det så tänker man på var kameran befinner sig, man kan börja tänka på sin vinkel... Och nedan kameran sakta närmar sig kan du vända på huvudet, och så... blinkar du. 

(Två tårar rör sig snabbt nedför hennes kinder. Alla journalister applåderar.)

- Tack så mycket! Så det är knepet. Nu kommer jag att gå härifrån och se ut som om jag fått ett nervsammanbrott.


”Jurassic World” går nu på bio.