Exorcisten. Bara namnet är klockrent. Och faktum att filmen som snart har 30 år på nacken fortfarande är nog för att skrämma slag på vemsomhelst.

Romantiken viftar med vit flagg i ”My Best Friend’s Girl” som mest är ett klantigt försök att para ihop romcom-ingredienser med sexskämten i ”American Pie”.

När brittisk landsbygd paras ihop med gore och minderåriga blir resultatet en sadistisk och obehaglig survivalskräck som levererar.

Porrkomedi i Smithsk tappning anno 2008: Gulligt som en Pokemon, värmande som en glögg och hållbart som en öppnad flaska bubbel.

Filmstudion lär glädja sin tilltänkta tonårspublik med denna roadkill till actionfilm. Vi andra vill mest sparka ut oss genom bildörren. Under filmens lopp råkar vi ut för stora hål i intrigens motorväg, våldsspekulativa vägkorsningar och krocktestdockor till karaktärer. Förvånande? Inte särskilt. Vi talar trots allt om en film av Paul W.S Anderson.

Naivitet och brutalitet förenas i en ödessaga som utspelas på Mumbais skitigaste kvarter och en tv-studio. Sättningen och fotot är fantastiskt men sviks av en aningen forcerad intrig.

Sågverket fortsätter tröska ur sig uppföljare enligt löpande band principen. Trots det massiva blodsplattret är serien fortfarande kliniskt död – och luktar allt mer unket.