Snygg film som skickligt lyckas fånga atmosfär och sipprande ångest av grupptryck och förväntningar inom överklassen. Till en början fascineras jag med viss vämjelse av att se de eskalerande svinigheterna, men tycker ändå i slutändan att det tyvärr aldrig blir till så mycket mer än så.

”Ouija” är en rysare som på sina håll visserligen är lite småruskig och lätt stämningsfull, men samtidigt mest bara extremt förutsägbar och tunn till både handling och karaktärer.

Känslan finns där, stämningen likaså men ändå funkar det tyvärr inte i slutändan. Manuset är väl plottrigt och på sina håll osmickrande omodernt. Tempot är dessutom rätt segt varför jag flera gånger under filmens knappa 90 minuter måste kämpa mot gäspningarna som hotar att ta över helt.

Romantiskt drama som behandlar klassisk ”När Harry mötte Sally”-problematik om kvinnor och mäns vänskapliga potential på ett charmerande sätt. Fin kemi de två huvudpersonerna emellan och en i övrigt snygg inramning lyfter helheten, medan brist på originalitet och bleka bifigurer stundvis jobbar på det motsatta.

Animerad film med gulliga karaktärer och fina färger. Men lika snygg som filmen är rent visuellt (och flera scener är verkligen fantastiskt häftiga), lika lite originalitet och egentlig substans finns det på ett djupare plan.

Det är inte den mest originella historia om demonbesatta föremål som jag har sett och emellanåt känns helheten för polerad och tillrättalagd. Men samtidigt är filmen från början till slut fasansfullt underhållande och när väl Annabelle skräms så gör hon det minst sagt med besked.

Familjedeckare med fina färger och på sina håll riktigt charmiga figurer. Jag måste erkänna att jag fortsatt är tveksam till den digitalt konstruerade bakgrunden vilket mer eller mindre hela tiden bekymrar mig. Dock rycks jag ändå med i den enkla historien som man som vuxen utan större ansträngning gott kan slösa en dryg timme på.

Detta är en berättelse om en man som inte bara förändrade livet för sina landsmän, utan även gav hela det forna Östeuropa nya framtidsutsikter. Filmen är lika underhållande som engagerande och förmedlar dessutom viktiga budskap om frihet och solidaritet.

”Honeymoon” är en fantastiskt välspelad och mycket otäck psykologisk och för all del även romantisk rysare. Den kanske inte direkt skrämmer skiten ur en med massa avhuggna kroppsdelar och blod som sprutar, men bringar ändå skönt oroande obehag till sin publik.

Skräckkomedi av Joe Dante som varken är ryslig eller särskilt rolig. ”Burying the Ex” saknar tyvärr det som en riktigt bra dålig film gärna ska innehålla och är därför bara dålig.

Regissören Andrew Niccol (”Gattaca”) har gjort ett psykologiskt krigsdrama med Ethan Hawke i huvudrollen. Det är stundvis både tänkvärt och välspelat och jag gillar vad jag ser, men tyvärr drar det förenklade slutet till sist ner helhetsintrycket.

En väldigt vacker och närmast lyrisk dramatisering av William Faulkners roman med samma namn. James Franco regisserar och spelar en av huvudrollerna och fastän jag inte har några större invändningar mot någon av hans prestationer, undrar jag om inte resultatet hade blivit ännu lite bättre om han koncentrerat sig på bara en av uppgifterna.

Amerikanen Abel Ferrara gör film om den kontroversielle italienske poeten, regissören och politiska agitatorn Pier Paolo Pasolini. Resultatet är, trots fint foto, tidsenlig scenografi och fantastiskt skådespel (inte minst av Willem Dafoe) förvånande platt och intetsägande.

Fantastiskt skådespel är största behållningen i detta snygga men lågmälda drama, som samtidigt är en djupgående karaktärsstudie av en äldre man vars förflutna tagit över hans nu.

Al Pacino gör en fantastisk prestation som den avdankade skådespelaren Simon Axler som helt klart sett bättre dagar. Det är intensivt, välspelat och flera gånger väldigt roligt. Men det finns en ganska uppenbar ambition att vara konstnärlig och då blir det konstnärliga tyvärr mest bara ansträngande.

Underbar musik och härliga karaktärer lyfter denna skönt okomplicerade, men ändå fantastiskt fina historia om livet och val man tvingas göra i det.

Detta är härlig romantisk förväxlingshumor och klassiska kärleks-komplikationer i lätt Woody Allen-anda som ofta retar min skrattnerv. Det är onekligen väldigt roligt och replikerna rappa, men under skämten och den polerade ytan finns egentligen inte så mycket mer att tillgå.