Ett hyfsat spännande upplägg om häxor och demoner som tyvärr aldrig fångar mig som film. De unga skådespelarna är duktiga och girlpower-budskapet uppskattas. Men ”Cirkeln” är på tok för lång och de många specialeffekterna fungerar inte hela vägen, vilket stör känslan av mystik.

Brittiske regissören Andrew Haigh har skapat ett intimt och välspelat drama om kärlek och svikna förtroenden i en relation mellan något så ovanligt (i film vill säga) som två gamla människor. Manuset berättar precis tillräckligt, så som bara riktigt bra manus gör. Inget sägs i onödan, men däremot är allt som sägs av betydelse.

Terrence Malick skapar sin vana trogen poetisk bildsymfoni och är också onekligen en orkesterledare som vet vad han gör. Dock lämnar resultatet en hel del övrigt att önska och mig helt oberörd efteråt.

Stjärnspäckad film som emellanåt underhåller en aning, men mest ändå faller helt platt och blött, likt blaskigt snö i februari. ”This is Where I Leave You” är en komedi om en dysfunktionell familj som återförenas vid ett dödsfall. Filmen vill roa och vara tänkvärd men lyckas inte nämnvärt med något av det.

Bille August bjuder på familjefest med undertryckta känslor, kriser och en hel del ångest på menyn. ”Stilla hjärta” är ett nedtonat och relativt förutsägbart drama om människor, relationer och döden. Det är intressant och också spännande initialt, men tyvärr verkar inte regissören riktigt lita på sitt eget material och krånglar i onödan till det mot slutet.

”Still Alice” är en otroligt berörande, ödmjuk och varm film om en kvinnas insjuknande i Alzheimers. Det är såklart tungt, sorgligt och väldigt vemodigt men upplevelsen blir ändå till sist på något sätt en aning hoppfull. Dessutom – briljanta Julianne Moore är Alice med sådan innerlig övertygelse, att till och med jag som alltid förväntar mig det bästa av henne häpnar.

Nya bekantskaper och flera riktigt roliga scener piggar upp denna, i övrigt inte fullt så överraskande tredje del av familjeföljetongen ”Natt på museet”. Det blir faktiskt rätt mycket skojigare än jag minns de två första filmerna vara och förvisso på sina håll lite tramsigare med. Men kul är det hur som helst och jag skrattar gott, vilket garanterat också den tilltänkta (yngre) målgruppen kommer göra.

Paul King har skapat en helt underbart fin film om den från TV bekante lille marmeladälskande nallen på villovägar i London. ”Paddington” i detta nya format är en välspelad, påhittig och otroligt snygg berättelse som gott kommer roa hela familjen i vinter.

Gamla som nya stjärnor övertygar i denna den senaste av skildrade dystopier, som i all enkelhet levererar, trots brist på både egentlig action och originalitet.

Detta är en otroligt ljuvlig liten roadmovie för hela familjen som handlar om den lilla giraffen Zarafas och pojken Makis omtumlande resa från Afrika till Paris. Historien berättas med mängder av hjärta och en palett full av vackra varma färger så att även de kallaste av vintersinnen tinar upp.

Det blir en del lättare action och till och med lite spänning när Tingeling och hennes kompisar är tillbaka i ännu ett magiskt äventyr med ton av girlpower. Detta är en trevlig berättelse om oväntad vänskap, som inte direkt har några ambitioner att gå in på djupet men som ändå garanterat kommer trollbinda sin unga publik.

En på papper rätt onödig uppföljare som ändå lyckas med bedriften att göra något relativt nytt av ett redan beprövat men förvisso lyckat koncept. Det blir många gånger riktigt roligt och karaktärerna som vi gillade sist levererar också nu, även om kanske mindre i slutändan hade varit mer.

En fartfylld spionthriller i lättare James Bond-anda som varken är värst överraskande eller ens särskilt spännande. ”The November Man” är en film som vi sett förr, i både bättre och sämre skepnader. Den tål att ses, men mer än så är det inte.

”Pride” är ett helt underbart, otroligt roligt och fantastiskt välspelat brittiskt drama om att försonas över olikheter. Filmen är i klass med mästerverk som ”Billy Elliot” och ”Philomena” och ännu ett starkt bevis för tesen att britterna verkligen kan detta med att skapa mäktigt mys till tänkvärdheter.

Ukrainska ”The Tribe” är en brutal, ärlig och fruktansvärt rå film som jag faktiskt inte alls tycker om. Mycket i dess utförande är i och för sig fascinerande, men samtidigt är det också formen som i slutändan står i vägen för att jag helhjärtat ska kunna ta detta till mig.

”Hungry Hearts” växlar obevekligt mellan genrer och olika stilar och lyckas också på sina håll vara en aning intressant, även om tyvärr helheten slutligen inte alls fungerar.

Det är ett ojämnt manus i botten och flera av skämten har vi dessutom redan hört förut. Men det som var kul då är faktiskt också det än idag, varför uppföljaren till ”Dum och dummare” trots allt hela vägen är väldigt rolig och fortfarande minst lika galen som föregångaren.