Like Crazy 2011

Brittiska Anna (Felicity Jones) träffar amerikanska Jacob (Anton Yelchin) när de studerar på samma skola i Los Angeles. De blir blixtförälskade och när Annas studentvisum går ut så stannar hon spontant kvar hos Jacob, vilket får konsekvensen att hon inte får komma tillbaka efter en visit i England. Anna och Jacob försöker desperat hålla sin relation vid liv och kämpar för att finna sätt att kunna vara tillsammans men ju längre tiden går desto mer förvandlas de varma känslorna till frustration och ångest.

Drake Doremus gjorde häromåret charmiga ”Douchebag” med Ben York Jones, som även varit med och skrivit manus till denna samt spelar en mindre roll. Storyn är av bekant karaktär och upplägget påminner om en kombination av (den smått överlägsna) ”Blue Valentine” och (mycket sämre) ”En dag”. Men här finns något unikt, en genuin igenkänningsfaktor som gör att man sväljer hela historien och starkt sympatiserar med huvudpersonerna.

Det finns inget tvivel om känslorna mellan Anna och Jacob. Första kvarten är som den där perfekta daten de flesta någon gång upplevt där de bubblande känslorna och nervösa blickarna drabbar samman i två synkade hjärtslag. Pirret, fjärilarna i magen, känns ända ut i biostolen. Man glömmer helt att ens försöka förutse de nedslag som alla vet kommer (annars blir det ju ingen film). Mest för att man vill att det ska vara så härligt, lyckligt och bubbligt som det är.

Vändningarna i storyn är möjligtvis förutsägbara men känns helt realistiska här. De frustrerade känslorna finns i ryggmärgen och pendlandet (både det känslomässiga och fysiska) tär likväl på Jacob och Anna, som på publiken. Det är jobbigt att uppleva men man bryr sig och engageras ändå. Det är en välspelad, lågmäld och kraftfull snyftare av toppklass.

Mycket tack vare Jones och Yelchin i huvudrollerna som bara inte skapar två sympatiska, älskvärda karaktärer utan även gör dem helt mänskliga med alla de fel, brister och misstag vem som helst gör. En stor del av dialogen är improviserad och det hjälper. Med väldigt få undantag så känns det aldrig teatraliskt eller spelat, känslan man får är nästan dokumentär.

Jones (som mest synts i diverse kostymfilmer innan) borde få ett genombrott med den här medan blott 22-årige Yelchin (som redan haft stora roller i ”Terminator Salvation”, ”Star Trek” och ”Fright Night” för att nämna några) bevisar återigen att han är en av sin generations mest intressanta skådespelare. Indieduon Doremus och York Jones borde också få ett erkännande för sin fantastiska förmåga att kombinera verklighetstroget drama och lågmäld, charmig humor.