Den röda vargen 2012

En lokal skjutjärnsreporter blir överkörd och dödad i Luleå. Kvällspressen skickar Annika Bengtzon raka vägen till Norrland för en rutinrapportering, men hon snubblar över en större konspiration. Journalisten, kallad "Big Ben" i folkmun, grävde i ett fyrtio år gammalt militärbassprängning som man i alla år skyllt på ryssarna. Men hemliga uppgifter tyder på att det var svenska vänsterextremister.

Fler Lulebor faller döda. Per Ragnar smyger runt i skuggorna, och ser läskig ut så som bara han kan. Det blir många turer till den norrländska kylan för Annika. Hon om någon älskar ju en gåta.

"Den röda vargen" är den fjärde filmen i Liza Marklund-serien, och tveklöst också den sämsta - det säger en hel del, för den här serien har inte direkt osat av produktionskvalitet hittills. Regissören lyckas inte skaka liv i den här stendöda historien, som saknar all form av spänning eller djup. Man vill helst inte prata illa om de få kvinnliga regissörer vi har, men jag tror att Agneta Fagerström Olssons passion och kompetens ligger i någon helt annan bransch.

Annika har ett privatliv också, visserligen försummat av henne själv men ändå. Det påminns vi ofta om i de här filmerna, för om det inte var segt nog parallellklipper man ohämmat till sambon Thomas förehavanden som oftast går ut på att muttra för sig själv över Annikas frånvaro. Den här gången fördriver han tiden med en ung blondin (och det där bröllopet det talades om i slutet av "Prime Time" börjar kännas allt mer främmande)...

Jag förstår att familjevardagen fungerar som en röd tråd igenom filmerna, som det såpaelement som ska se till att vi kommer tillbaka och zappar in nästa gång. Det är dock sällan till någon som helst fördel för de enskilda filmerna, utan slöar ner tempot ytterligare. Det är det sista "Den röda vargen" behöver. Om det inte var illa nog, får det Malin Crépins Annika att visa upp mindre trevliga sidor och rasera all likability som hennes karaktär haft.

Enda trösten är att filmen inte bara är usel, utan skrattretande usel. Några goda skratt kan man alltså få sig och jag föreslår därför en norrländsk dryckeslek om du nu tvunget måste se "Den röda vargen". Samla ihop några vänner för en kalkonfilmskväll, och:

- Ta en sup varje gång Annika helt plötsligt befinner sig i Luleå, eller lika kvickt är hemma i Stockholm. (Jag vill ha den teleportör som hon har.)

- Ta en sup varje gång någon citerar Mao.

- Ta en sup varje gång lampor slocknar, en hund skäller eller du anar valfri annan thriller-klyscha smyga sig på.

- Ta en extra stor sup varje gång man nämner Kommissarie Suup (det är samiskt).

Samtidigt måste jag säga att jag börjar gilla Leif Andrées karaktär - när han är på sitt mest cyniska J. Jonah Jameson-humör är han på god väg att bli den här filmseriens höjdpunkt.