The Underground Railroad 2021-

Drama
USA
69 MIN
Engelska
The Underground Railroad poster

Synopsis

En ung kvinna vid namn Cora gör en otrolig upptäckt när hon försöker bryta sig loss från slaveriet i amerikanska Södern.
Ditt betyg
4.0 av 5 användare
Logga in för att se betyg av de du följer

Info

Originaltitel
The Underground Railroad
Seriepremiär
14 maj 2021
Digitalpremiär
14 maj 2021
Antal säsonger
0
Antal avsnitt
0
Avsnittslängd
Språk
Engelska
Land
USA

Recensent

Viktor Jerner

17 maj 2021 | 18:00

Överjordiskt bra om underjordisk järnväg

Vem kunde ana att fusionen av en mirakulöst bra roman och en av vår tids vassaste filmskapare skulle resultera i ett oklanderligt mästerverk?
Kärnan i “The Underground Railroad”, både serien och Colson Whiteheads otroliga romanförlaga, är lika mästerlig som den är enkel. Verklighetens “underjordiska järnväg” var ett nätverk av abolitionister och eldsjälar som slussade frihetssökande slavar till säkrare delar av USA under 1800-talet, bort från misär, tortyr och tyranniska plantageägare. Whitehouse, och nu regissören och manusförfattaren Barry Jenkins (“Moonlight”, “If Beale Street Could Talk”), konkretiserar den metaforen och skildrar ett bokstavligt underjordiskt järnvägssystem med stationer och lokförare. Vad som i fel händer hade kunnat bli en ovärdig banalisering utförs med slående briljans och blir transcendent.
 
Bokens och seriens huvudkaraktär Cora (Thuso Mbedu) blir en av järnvägens passagerare när hon tillsammans med sin älskade Caesar (Aaron Pierre) flyr från Georgia och Randall-plantagens bojor i hopp om ett drägligare liv. Likt en blodhund rör sig den orubbliga och hänsynslösa slavjägaren Ridgeway (Joel Edgerton) i deras hasor, fast besluten om att inte låta Cora gå i sin försvunna mor Mabels (Sheila Atim) fotspår. Mabels framgångsrika flykt hemsöker och plågar båda två, Ridgeway för att det är en skamfläck i hans annars beryktat pålitliga yrkesutövning och Cora för att hon som tioåring övergavs helt utan förvarning av sin enda trygghet i livet. Det har format henne till en sluten och misstänksam person, något som blir både last och fördel när hon ger sig ut på vad som blir en ofrivillig odyssé, från delstat till delstat. 
 
Var Cora än stannar och försöker rota sig slås snart hoppet om någon form av hållbar normalitet i spillror när hennes förflutna, ofta förkroppsligat av Ridgeway, jagar ikapp henne, eller när en kortvarig illusion av medmänsklighet bryts när det sminkade föraktet visar sitt sanna ansikte. De vitt skilda platserna och människorna som skildras är seriens ess, eftersom upplägget öppnar upp för en utforskning av slaveriets trauma och rasism som sträcker sig långt bortom bomullsfälten och piskrappen.
 
Myten om de “goda vita nordstatarna” problematiseras och punkteras på lika fenomenalt som ögonöppnande vis när Coras lidande består, trots att hon förflyttar sig. Söderns våldsamma förtryck bara byts ut mot en mer kontrollerad och täckt form av samma förtryck, grundad i allt från exotism till rashierarkier. Likaså seriens svarta karaktärer skildras med en bredare nyansering och mer komplexitet än i de flesta berättelser av detta slag. Inre stridigheter, kolliderade ideologier och moralkval är det gott om. En av seriens mest fascinerande karaktärer är Homer (Chase Dillon), en ung före detta slavpojke som trots sin frihet är obevekligt lojal mot Ridgeway. Oavsett vilka brutala medel han tar till i sin jakt på en alldeles hopplöst förvrängd version av “rättvisa” så finns Homer där, vid hans sida.
 
Det ogreppbara mörker, de hemskheter och den bottenlösa ondska som Jenkins rättframt dramatiserar präglar naturligtvis en stor del av serien, men för varje handling som utförs i illvilja finns det en balanserande handling som alstrar mänsklig värme. En hjälpande hand sträcks ut, ett blodigt sår tvättas varsamt, ett föräldralöst barn får ett nytt hem, en måltid delas broderligt, ett frö sås och en gemenskap byggs, bit för bit. Mina tårar trillar lika ofta för att hjärtat slits itu över den skoningslösa misären som över den överväldigande ömheten och skönheten i människoporträtten. Personerna som Cora möter längs vägen på sin långa resa, fint spelade av exempelvis William Jackson Harper och Mychal-Bella Bowman, lämnar bestående avtryck. 
 
Överväldigad blir jag även av seriens stilgrepp. Den fiktiva premissen med en bokstavlig underjordisk järnväg placerar berättelsen på ett förhöjt plan där magisk realism råder, vilket passar Jenkins som handen i handsken. Tempot är ofta Malick-meditativt, bildspråket drivs av långa försiktiga tagningar, en suggestivt drömsk känsla vilar över samtliga tio avsnitt och både ljud och bild känns närmare “fantasy” än grundat i verklighet. Tunnlarna, tågen och tågstationerna skulle kunna vara direkt tagna ur en saga och även vissa scenerier ovan jord påminner om skådeplatserna i sägner och legender. I avsnitten som utspelar sig på “the trail of tears and death” i Tennessee, där härjande bränder har förvandlat frodig skog till ett förkolnat och rykande skelett, är det lätt att se Cora som Dante, vilse i “inferno”.
 
Fotografen James Laxton stöper bilderna i varmt, mjukt ljus och tycks ha plåtat majoriteten av serien under bästa “magic hour”-förhållanden. Likt i både “Moonlight” och “If Beale Street Could Talk” är närbilderna på ansikten makalöst vackra och varje figur som blickar rakt in i kameran hjälper till att riva ner en bit av ens emotionella mur. Seriens ljudbild är än mer imponerande. Nicholas Britell, vår tids kanske bästa filmkompositör, lyckas med sin enastående musik likt Jenkins själv balansera båda sidor av den mänskliga naturen. Vissa spår är upplyftande och hoppfulla medan andra känns som något man skulle höra om helvetets portar stod på glänt. Ljud från smide, syrsor, piskrapp, desperata andetag och brinnande människokött förstärks och ekar genom hela ljudmixen likt synderna i det förflutna som hemsöker nuet. Känslan av det djuriska och primitiva, dynamiken mellan jägare och byte, är total.
 
Majoriteten av seriens tio timmar spenderas i Thuso Mbedus sällskap och allt hänger på att hon håller jämna steg med den hisnande nivån på filmskapandet, vilket hon gör. I varje scen, varje ögonblick, är hon magiskt bra och som född för rollen. Samtidigt som hon trovärdigt gestaltar en nedslagen och delvis emotionellt avstängd person så släpper hon in publiken bakom det hårda skalet med blickar och kroppsspråk. Hennes mestadels återhållsamma skådespel gör också att de mer svulstiga utsvävningarna blir så mycket mer kraftfulla när de väl kommer. Minst lika fantastisk är Joel Edgerton på antagonist-sidan och han är otäckare, buffligare och mer whiskey-skrovlig än någonsin tidigare, på allra bästa sätt. Scenerna de två delar, exempelvis i sjätte avsnittet, är seriens peak.
 
Även om “The Underground Railroad” är ett perioddrama så känns den brinnande aktuell rakt igenom. När kontemporära låtar som Childish Gambinos “This is America” effektfullt avrundar avsnitten slås man av känslan av den slutna cirkeln, hur dåtiden går hand i hand med nutiden och hur all brutalitet och blodspillan i den amerikanska historien fortfarande präglar det samtida USA. Med detta vidunderliga mästerverk till serie deklarerar Barry Jenkins med oerhörd patos att han var rätt person att förvalta det arvet och den berättelsen.
 
“The Underground Railroad” finns att streama på Amazon Prime Video.
| 17 maj 2021 18:00 |
Skriv din recension
Vad tyckte du?
Användarrecensioner
Det finns inga användarrecensioner ännu. Bli först med att recensera The Underground Railroad
Andra kritiker
Det finns inga andra kritiker ännu