Lisey’s Story 2021

Drama Skräck Thriller
USA
50 MIN
Engelska
Lisey’s Story poster

Synopsis

En miniserie efter Stephen Kings roman ”Liseys berättelse”. Två år har passerat sedan Lisey Landons makes, den berömde författaren Scott Landons, död. Obekväma händelser får henne att minnas detaljer i äktenskapet som hon medvetet valt att blockera ut.
Ditt betyg
1.5 av 2 användare
Logga in för att se betyg av de du följer
SÄSONG
1
SÄSONG 1
01
Bool Hunt
2021-06-04
02
Blood Bool
2021-06-04
03
Under the Yum-Yum Tree
2021-06-11
04
Jim Dandy
2021-06-18
05
The Good Brother
2021-06-25
06
Now You Must Be Still
2021-07-02
07
No Light, No Spark
2021-07-09
08
Lisey’s Story
2021-07-16

Recensent

Katarina Emgård

3 juni 2021 | 20:30

Översvämmad familjetragedi

”Lisey’s” story är en narcissistiskt King-cocktail som försätter skräckentusiasten i mig i ett katatoniskt tillstånd, den bottenlösa familjetragedin och de känslomässiga översvämningarna till trots. I stället för att beröra drunknar berättelsen i utslitna stereotyper och förväntade vändningar.
Till toner av ödesmättade stråkar möts två marionettdockor i ett svart vakuum. En okänd hand styr dem fram tills det att trådarna hastigt klipps av.
 
Introt till ”Lisey’s Story” är magiskt snyggt tills första scenen då kontrasternas helvete flammar upp. Tomterött möter julgransgrönt i den naturpool där Lisey, Julianne Moore, tar sig sitt morgondopp. Det forcerade fotot är löjeväckande perfekt. Jag finner mig längta tillbaka till en tid innan filter. Tv-seriesmakare generellt tycks tappat förmågan att med sund blick kunna se hur dessa färger skapar en världsfrånvänd atmosfär som långt ifrån lämpar sig för alla berättelser. Eller så är de alla mutade av jultomten.

Likväl, när ögonen väl vant sig vid hettan, drunknar jag i stället i en King-cocktail av klichéer. ”Lisey’s Story” är berättelsen om en författares fruktansvärda barndom, om en sörjande hustru till en kreatör som levde mer i sin fantasi än i verkligheten och ett besatt fan. Självdestruktiviteten genomsyrar varje bildruta och det går inte ett avsnitt utan att någon karaktär avfyrar ett välspelat avgrundsvrål (gärna utan ljud för effektens skull).
 
De kontraster som syns i fotot återfinns inte i berättelsen som är klart monoton. Försiktigt rör vi oss mellan ett depressivt och apatiskt tillstånd. Tempot är så nedskruvat att zenbuddisten i mig slutar djuandas. Dialogen viskas gärna fram, om något alls sägs. Hyllade skådespelarna Julianne Moore och Clive Owen får åtminstone förfina sina förmågor att se plågade ut, men inte ens de blir intressanta att titta på efter ett tag. Premissen för familjetragedin är ohyggligt brutal, men i brist på ett kontrasterande ljus uteblir en känslomässig effekt.

Lite kittlande är förvisso det samtal om blod och vatten som backar upp tragedin. Det är dessa element som både räddar och stjälper våra karaktärer och som förankrar dem i författarens egen värld. Symbolspråket kunde varit eggande om det inte repeterats under åtta timmars titt-tid. Nu får vi se samma fyrtorn ur tjugo olika vinklar, översvämmade vaskar vid flera tillfällen under varje episod och en blodröd fullmåne under dygnets alla timmar.
 
King tycks slåss mot sina egna stereotyper genom att dränka scenerna i detta symbolspråk. Vattnet används som informationsbärare och har en helande effekt, medan blodet åderlåtes för att driva ut ondskan. Försöket att addera ett djup kunde möjligen räddat de urvattnade karaktärerna om spektaklet kortats ner avsevärt. Men för vilken hobbyhäxa som helst blir analysen nu inte särskilt utmanande.

”Every library is a bonfire” – every book is a light” är förvisso en både klok och twistad narcissist-replik, men sedan ser jag det bindgalna fanet i sin klargula jacka och dåliga hy som brutalt skär upp en kvinna utan att röra en min och tänker att skräcken behöver ett uppvaknande. ”Scream”, ”The Ring” och ”Get Out” är bara några exempel på filmer som lekt med genren och försökt tillföra nya perspektiv. Det är dags för Stephen King att lämna över till nästa generation. Det symbolspråk och den dynamik han använder sig av för att skapa skräck väcker inga nya känslor eller idéer längre.

Eller så befinner vi oss i den tidsålder då inga nya narrativ uppstår. Det skulle vara skräck på riktigt.
 
| 3 juni 2021 20:30 |
Skriv din recension
Vad tyckte du?
Användarrecensioner (1)
2
Seg, långsam och allmänt hopplös i sin handling.
Läs mer
Andra kritiker
Det finns inga andra kritiker ännu