Rankad 100% Fresh på Rotten Tomatoes. Islands Oscarsbidrag. Så förväntningarna var höga när jag bänkade mig på New York Film Festivals pressvisning för att recensera Hlynur Pálmasons (”Godland”) senaste rulle.
Och ”The Love That Remains” imponerar. Först och främst har vi ju den magiskt vackra och storslagna isländska naturen, som filmen ibland låter oss vila ögonen på inramad av en mestadels statisk kamera. Eller agerar bakgrund till den lilla familjen med pappa Magnús (Sverrir Gudnason), mamma Anna (Saga Garðarsdóttir), och deras tre barn (spelade av regissörens egna barn Ída Mekkin Hlyndsdóttir, þorgils Hlynsson, och Grímur Hlynsson).
Vi följer deras tillvaro i små vinjetter. Kameran ramar in vardagen hos dem, när de äter mat ihop eller gör utflykter i naturen. Ibland dröjer den sig kvar vid detaljer, som närbilder på den silvriga fiskfångsten eller maskineriet på fiskebåten där Magnús jobbar. Blåbären och svamparna familjen plockar. Konstverken Anna producerar.
Berättelsen rör sig över årstiderna från sommar till vinter, och stilen är saktmodig, poetisk, och omisskännligt skandinavisk. Stämningssättande pianotoner ackompanjerar bildrutorna. Men handlingen tar snart surrealistiska svängar där fantasi och verklighet blandas ihop. Ibland riktar sig rollfigurerna direkt till mot kameran.
När man inte kan hantera en tillvaro i upplösning
Det är framför allt Magnús som inte tycks hantera separationen väl. För föräldrarna har flyttat isär, uppenbarar det sig så sakteliga. Även om de har en vänskaplig relation och fortsätter ses som familj vill han ha mer, vilket leder fram till en sort brytpunkt som innefattar att döda en tupp. Skam och skuld följer. En sorts symbolik för hans emasculation, att han inte duger eller räcker till.
Pálmasons bakgrund som bildkonstnär är tydlig när vi iakttar rollfigurerna och deras värld. En ljuvlig sekvens där Magnús ligger på marken insvept i Annas gula böljande kjol. En humoristisk drömsekvens där en gigantisk version av tuppen som Magnús dödat kommer tillbaka för att hämnas. Närbilder på Annas konstverk som växer fram genom att förstöras av rost.
En dråpligt monoton monolog av en svensk gallerist (Anders Mossling) som kommit för att se hennes konst men är mer intresserad av att predika varför vin är bra för hälsan. Eller fågelskrämman som växer fram och tar form under årstiderna. Den får rustning som en riddare för att användas som mål för pilbågsskytte av barnen, men kommer till liv i egen rätt i Magnús fantasier.
”The Love That Remains” är fåordig och poetisk. Betraktande. Vi som publik får iaktta och skapa våra egna förklaringar. Det och bristen på handling kan få de nära två timmarna att gå långsamt emellanåt.
Upplevelsen är framför allt visuell. En film som gör sig bäst på vita duken där det storslagna får komma till sin rätt!