En av 2000-talets bästa sci-fi-filmer var ”A.I.” av Steven Spielberg. Vi följde ett par som i saknad efter deras son adopterade en artificiell pojke. Filmen var originell, tankeväckande, spännande – och emotionellt förödande.
Konceptuellt är ”Sheep in the Box” av hyllade japanska regissören Hirokazu Kore-eda (”Shoplifters”, ”Monster”) i stort sett en remake på Spielbergs film.
I en nära framtid möter vi ett par som sörjer sin son Kakeru som dog i en olycka ett par år tidigare. De vänder sig till ett AI-företag som levererar en robotpojke som är en exakt kopia av den bortgångne sonen.
Medan mamman genast tar den nye Kakeru till sitt hjärta är pappan mer skeptisk, ser honom mer som en maskin. Samtidigt som de brottas med sina känslor kring ersättaren håller pojken själv på att upptäcka världen och kanske en egen identitet.
Det är en spännande historia som berör teman om sorg, död och vad det egentligen innebär att finnas till i världen. Vad är det egentligen för gnista som skiljer död materia från en levande själ?
Vad det än är för gnista, så har den inte brunnit under skapandet av ”Sheep in the Box”. För ofta känns filmen i sig ungefär lika själlös och tom som den artificiella intelligensen den handlar om.
Karaktärerna förblir mysterium
I ”A.I.” får vi genast sympati för robotpojken genom hans stora oskyldiga ögon och hans enorma ensamhet.
Sedan får vi följa med på ett äventyr genom fantastiska miljöer. Karaktärerna han möter längs vägen stannar kvar i våra medvetanden och får oss att reflektera över filmens frågor samtidigt som resan fortsätter.
”Sheep in the Box” låter oss aldrig riktigt komma nära karaktärerna. Pojken Kakeru förblir ett mysterium. Föräldrarna är de verkliga huvudpersonerna, men ingen av dem har några starka personligheter.
Om det är något Kore-eda är känd för är det hans starka känsla för empati och sentimentalitet. Men när karaktärerna är så platta som här blir det svårt att relatera till någon av dem. Försöken till känslomässiga reaktioner från publiken känns mest forcerade.
Världen är modern, minimalistisk och steril. Husen är snygga men bilderna ekar allra mest av tomhet. Kanske är det poängen, men den poängen är inte heller så kul.
Alltför ofta känns det som att regissören vet att han jobbar med ett bra koncept, men inte vad han faktiskt ska göra med det. Olika sidohistorier introduceras utan att tillföra så värst mycket.
Svåra frågor och ointressanta svar
Om det är något som ”Sheep in the Box” handlar om så är det att bearbeta sorg. Föräldrarna måste förstå att inget kan ersätta deras son. När filmen verkligen fokuserar på det här temat blir den som starkast.
Kan man någonsin gå vidare? Var skulle det lämna den nye Kakeru? Kan det finnas en plats för honom ändå?
Filmen kommer med något sorts svar på de här frågorna men det är långt ifrån tillfredsställande. Den hade blivit mer intressant av att låta dem förbli obesvarade och istället utforska pojken och föräldrarnas perspektiv på riktigt. Våga vara svårare och mörkare, mindre polerad.
Vi lever i en tid när den här berättelsen snart skulle kunna bli verklighet. Det är läskigt och samtidigt fascinerande att tänka på.
Det är lätt att måla upp diverse skräckscenarion på vad som kommer hända när det inte längre går att skilja artificiell intelligens från mänsklig. Kommer mänskligheten gå under? Kommer vi utvecklas som art?
Just nu är jag mest rädd att resultatet kommer bli mer som ”Sheep in the Box”. Tråkigare, tommare och mer själlöst.
Snabbfakta om ”Sheep in the Box”
- Regi: Hirokazu Kore-eda
- Skådespelare: Rimu Kuwaki, Haruka Ayase, Daigo Yamamoto
- Genre: Drama / Sci-fi
- Speltid: 126 minuter
- Svensk biopremiär: 20 november 2026
- MovieZines betyg: 2 av 5
