Det beryktade videobandet har inget omslag och ingen etikett. Det har har inte heller någon handling, men innehåller flera obehagliga bilder: döda hästar på en strand, avhuggna fingrar som rör sig, en kvinna som verkar stirra rakt på dig, och till slut en vit cirkel. Så fort Du har sett det ringer telefonen, och en röst säger ”Sju dagar…”.
När en ung tjej dör under mystiska omständigheter börjar hennes släkting, journalisten Rachel, gräva i fallet. Hon har också hört talas om bandet och är skeptisk till en början. Men det tar inte lång tid förrän hon hittar bandet. Och sätter det i videon. Och telefonen ringer: ”Sju dagar…”. När konstiga saker börjar hända runt omkring henne förstår hon sakta men säkert att rösten i telefonen kommer hålla vad den lovat. Rachel har nu en vecka på sig att undersöka vart bandet kommer ifrån, vilket kan vara hennes enda räddning.
Nu har jag sett originalet, den japanska rysaren ”Ringu”, och flera påstår att den är överlägsen. Själv tycker jag den bara var löjlig i jämförelse. Det finns folk som är emot remakes, jag tycker att ”The Ring” är en utmärkt film och det räcker för mig. Till skillnad mot ”Ringu” lyckas den skapa en allt mer läskig stämning ju längre in i filmen man kommer, varvat med ett fåtal snabba, skrämmande bilder som får en att hoppa högt i biostolen.
Som det anstår en riktig rysare ska ju alla konstiga händelser ha sin Förklaring, ett motiv, och den här filmens Förklaring är lite väl invecklad och skapar bara fler frågor för oss tittare. Mitt i filmen blir det lite väl mycket sökande på nätet, grävande i arkiv, intervjuande o allmänt snokande – som drar ner betyget till 3,5. Annars hade ”The Ring” varit en klockren fyra.