“Butterfly” är den nya filmen av Itonje Søimer Guttormsen, regissören bakom “Gritt”. I sitt försök att skildra ett generationstrauma, en stor förlust och typ kulturell appropriering tappar filmen mig helt, och jag lämnas ensam på utsidan medan publiken jublar under Göteborgs Filmfestival. Det här är en film jag verkligen vill hylla, men som tyvärr brakar samman längs vägen.
Systrarna Lily och Diana, spelade av Oscarsnominerade Renate Reinsve (”Sentimental Value”) och Helene Bjørneby (”Världens värsta människa”) återvänder till Gran Canaria, ön där de växte upp tillsammans med sin mamma. Modern var exilnorska och arbetade på olika charterhotell och resebyråer. Barndomen var stökig – Lily tycks ha burit större sår än Diana – men när modern dör under mystiska omständigheter tvingas systrarna tillbaka till ön.
De är som katt och hund, men när arvet kommer på tal enas de snabbt om att samarbeta för att få allt avklarat så fort som möjligt. Det handlar om en fastighet som omges av något skumt, bokstavligt talat. Snart framkommer det att modern, tillsammans med sin mystiska partner (Numan Acar), haft planer på att bygga upp ett andligt centrum – och att allt inte står helt rätt till. Något fuffens pågår.
Än så länge är jag helt med. Sedan fortsätter tyvärr filmen i en märklig riktning.
I bakgrunden finns en potentiellt spännande undertext om ett Gran Canaria bortom turiststråken: om kolonialiseringen av ön, om förbannelser och om norsk turistexploatering. Teman som kulturell appropriering, död och sorg antyds, men istället för att fördjupas dansas det runt dem som katt kring het gröt. Filmen säger till slut väldigt lite om något av detta, och den tredje akten blir tyvärr mer parodisk än berörande.
Regissören har velat göra filmen i 17 år, och “Butterfly” är utan tvekan ett hjärteprojekt. Det är ett drama om sorg, alternativ livsstil och återförening, som också togs väl emot av biopubliken under premiärkvällen på Göteborgs Filmfestival.
Personligen tappade jag dock bort mig halvvägs in i filmen och upplevde att den aldrig riktigt hämtade sig. Istället blir den allt mer flummig ju mer tiden går. Det finns en stark och intressant berättelse här, men den försvinner i ett försök att besvara större frågor om livet än vad filmen har material eller fördjupning nog att bära.
Roliga och tankeväckande scener där systrarna hittar en fin och rörande dynamik drunknar i ett virrvarr av märkliga episoder. Statister används också som skådespelare på ett sätt som inte fungerar och som helt tar mig ur dramat.
Men allt är inte fy skam, Renate Reinsve är som alltid otrolig men jag vill särskilt lyfta Helene Bjørneby och Lillian Müller. Bjørneby gestaltar den äldre systern Diana med stor inlevelse och hjärta och levererar varje replik på ett trovärdigt och ärligt sätt som gör att jag gärna ser mer av henne framöver. När det gäller Müller är det mer än bara hennes scennärvaro som berör. Under filmens efterföljande Q&A berättar hon att hon, vid 70+ års ålder, aldrig tidigare varit med om en liknande inspelning och att hon haft så roligt. Hon uttrycker också att hon aldrig trodde att hon skulle få spela en sådan här roll efter att tidigare ha varit Playmate, och hyllar de kvinnor som vågar visa rynkor och ålder på film. För första gången upplevde hon sig castad för sitt inre snarare än sitt yttre.
Jag kan därför inte annat än beundra den filmglädje som “Butterfly” utstrålar. Cast och crew verkar ha haft en fantastisk tid tillsammans, och det är smittande.
Men för mig blir detta tyvärr ett försök till en känslomässig berg-och-dalbana som aldrig riktigt fungerar.