Naivitet och brutalitet förenas i en ödessaga som utspelas på Mumbais skitigaste kvarter och en tv-studio. Sättningen och fotot är fantastiskt men sviks av en aningen forcerad intrig.

Matteo Garones maffiafilm är befriande annorlunda. Stilen kan närmast beskrivas som en blandning av diskbänksrealism och episkt familjedrama kryddat med små explosioner av obehagligt våld. Sällan har maffian skildrats så oglamoröst som här.

Sågverket fortsätter tröska ur sig uppföljare enligt löpande band principen. Trots det massiva blodsplattret är serien fortfarande kliniskt död – och luktar allt mer unket.

Läraren och författaren Francois Begaudeau spelar sig själv det här fantastiska dokudramat från Frankrike. Trots att i stort sett hela filmen utspelar sig i ett klassrum är den oavbrutet engagerande, och faktiskt, spännande.

Romantiken viftar med vit flagg i ”My Best Friend’s Girl” som mest är ett klantigt försök att para ihop romcom-ingredienser med sexskämten i ”American Pie”.

Troy och Gabriella är kära. Troy sjunger fint. Det gör Gabriella också. Nu vill de vara med i skolmusikalen. Om det här låter helt efterblivet så är det med största sannolikhet så.

Att årets julfilm skulle komma från Finland var väl en överraskning. Att den skulle vara så sockersöt antagligen inte. I vilket fall är tomten tillbaka i en så oglamorös skepnad som vi någonsin kommer att få se honom. Tacka och bocka för att Hollywoods patent tagit slut.