We’re not in New Jersey anymore. McCarthys utflykt in i socialrealism är långt borta från alla skruvade dysterdvärgar på tågstationer. Den nya filmens sävliga lunk pågår på lågmält och emellanåt trist manér. Men välspelat och genuint är det.

Spionbarnen är tillbaka i ett nytt familjeäventyr, och den här gången leker regissören med 3D-konceptet. Vilket för vår del mest innebär att en hiskelig massa objekt – bokstäver, siffror, paddor och robotar – kommer flygande emot oss så gott som igenom hela filmen. Vilket förstås blir ganska tröttsamt efter ett tag.

Redan de första scenerna bevisar filmen att det här är något riktigt annorlunda – och troligen det roligaste jag sett i filmväg sedan ”Borat”.