Äntligen är uppföljaren till norska actionsuccén ”Vågen” här. Regissören John Andreas Anderson lyckas fint med att skapa mardrömslika scenarier, även om det tar lite längre tid för adrenalinsekvenserna att kicka igång i ”Jordbävningen”.

Det senaste TV-dramat och samarbetet av regissören Simon Kaijser och manusförfattaren Jonas Gardell hanterar även det tragiska människoöden med dyster ton, levande repliker, gott om tidshopp och fint skådespel.

Clint Eastwood regisserar, producerar och spelar huvudrollen i verklighetsbaserade ”The Mule”, som handlar om den gamle charmören och liljeodlaren som börjar smuggla droger åt en mexikansk kartell. En lättillgänglig film med mycket charm – för vem kan motstå Clintans kisande iskalla blå?

Spionberättelser (och även mer specifikt adaptioner av John le Carré-romaner) har gjorts till döds i film- och tv-form vid det här laget, men när ingen mindre än Park Chan-wook gör det med så pass mycket finess och tyngd är det bara att totalkapitulera.

Ethan Hawke har 24 timmar på sig att störta en ondskefull, internationell militärorganisation, vilket han på något sätt lyckas med utan att skapa minsta spänning eller intrig.

”Systrar 1968” är en fin berättelse om kvinnlig frigörelse, men dramaserien hade behövt gå djupare för att verkligen visa på systerskapets kraft.

”Dirigenten” är en välspelad och otroligt intensiv svensk thrillerserie om makt, mord och korruption i post-Sovjettidens Moskva. Mikael Håfström har regisserat de första avsnitten och resultatet är ett snyggt och explosivt thrillerdrama som kommer kittla nostalgilynnet hos många av oss.

Uttråkad hemmafru upptäcker en passion för pussel. Nya hobbyn visar sig vara den saknade biten i hennes liv, i detta småputtriga drama med Kelly MacDonald.

Denna ”Transformers”-prequel hade med sin charmiga vänskapshistoria om en tonårsflicka och en snäll robot egentligen inte behövt tillhöra Michael Bays bullriga franchise. Men det är en oväntat sevärd kompromiss som underhåller och roar.

”Green Book” är en charmig och välvillig roadmovie anpassad för största tänkbara publik. Det innebär att rasismtemat saknar både nyanser och fördjupningar, och att en del scener är närmast löjeväckande i sin övertydlighet. Men budskapet är fint och Viggo Mortensen gör som vanligt bra ifrån sig.

Med en magisk Emily Blunt i titelrollen är det här en nygammal äventyrsmusikal i samma härliga anda som sin föregångare, klassikern ”Mary Poppins” från 1964. Och den är faktiskt, hör och häpna, nästan lika bra! Denna färggrant fantasifulla och fantastiskt fina film är så charmig och härlig att jag ler länge efter att den tagit slut.

Mänskligheten plågas av en självmordsepedemi i Susanne Biers Netflix-dystopi ”Bird Box”. Tjuvkikar du så dör du. Jakob Åsell efterfrågar både ögonbindel och skämskudde för att slippa se en nästintill katastrofal katastroffilm.

Alan Parkers fängelsedrama fångar publiken redan i den nervkittlande inledningen och vägrar släppa taget under den mardrömslika spiralen ner i fängelsets helvete.

En visuellt vacker och julig berättelse, traditionellt filmad i samma anda som Charles Dickens egna välbekanta bokadaptioner. Gillar man kostymdramer blir man nog inte besviken!

Ännu ett Bamseäventyr tar plats på bio med siktet inställt på de mindre barnen och det är faktiskt nästan lika trivsamt som tidigare. ”Bamse och dunderklockan” är en fin berättelse om värdet i att bara vara sig själv. Något vi alla, stora som små, borde ta oss till i dessa filtertider.

Aquamans första solofilm är ett våghalsigt äventyr som siktar högt, men ofta trampar vatten och i slutändan inte blir mer än ett ljummet magplask.

Anastasios Soulis har aldrig varit bättre än i Anders Hazelius lågmälda thrillerdrama.