Filmen inleds med en svart skärm och ljudet av barngråt. “Var är mor? Var är far?” Två frågor som ska komma att prägla hela Björn Andrésens liv. “Världens vackraste pojke” är ett eftertänksamt porträtt av skådespelaren och musikern, och de trauman som skapat hans liv.
Björn Andrésen var 15 år när han fick rollen som Tadzio i Luchino Viscontis “Döden i Venedig” efter att regissören rest världen runt för att hitta den perfekta pojken för sin film. När den premiärvisades i Cannes utnämnde Visconti honom till ”världens vackraste pojke”, men världsberömmelsen skulle komma att väga tungt på Björns redan traumatiserade unga axlar.
Rollsättaren beskriver Björn som ett skört barn. Skörheten gör barnen vackra på film men man måste vara försiktiga med dem, förklarar hon. Ingen större försiktighet tycks dock ha tagits till Björn, som fått klara sig bäst han kan själv genom livet. Mamman “försvann” när han var liten och han växte upp hos morföräldrarna. Pappans identitet har han aldrig fått reda på. Mamman hittades till slut under ett träd, efter att ha tagit sitt liv. Efter att polisen varit hos dem med nyheten nämns aldrig mamman någonsin igen.
Det finns otaliga historier om hur berömmelse förstört människors liv, men en gemensam nämnare för dem som har svårt att hantera berömmelsen tycks vara tidigare trauman. Hur kan man klara av pressen när man inte har en tryggt förankrad barndom med villkorslös kärlek att hämta styrka ifrån? Björn saknar detta och det är uppenbart att han inte mår bra.
Filmklipp från “Döden i Venedig” och Björn som ung varvas med nutid, och vi möter en skäggig man i 60-årsåldern med ett brev i handen som hotar om avhysning. Han har nämligen lämnat gasspisen på och grannarna är oroliga för brandfara. Dessutom är lägenheten i uselt skick, smutsig och stökig. Flickvännen skäller på honom medan hon hjälper honom att städa upp inför besöket som ska avgöra om han får bo kvar eller ej.
Samtidigt är Björn en passionerad musiker som haft en fin skådespelarkarriär genom åren, nu senast som ättestupemannen Dan i den flerfaldigt prisbelönta filmen “Midsommar”. Han utgör en imponerande gestalt när han kommer gående med långa kliv och det långa Gandalf-håret och Matrix-rocken fladdrande efter sig. Delar ur hans liv portioneras ut när vi följer honom på resa i Japan eller hemma vid köksbordet med sin dotter, på telefon med flickvännen eller tillsammans med sin syster i en känslosam scen när de läser en dikt författad av mamman.
Man kan inte hjälpa att man mår lite illa över skyddslösheten på 70-talet när Björn uppenbart obekväm måste ta av sig naken på överkroppen för att visa upp sig för regissören, påhejad av sin mormor som drömmer om att göra barnbarnet till kändis. Över cirkusen som följde med berömmelsen där han inte tycks ha haft något stöd alls av ansvarsfulla vuxna. Året i Paris som trofégäst hos den äldre homosexuelle Monsieur Durant, uppvaktad med kärleksdikter och dyra middagar. Manga-idolskapet i Japan och musikinspelningen som blev en hit. Alkoholismen och depressionen som följde, och som skulle komma att få fasansfulla konsekvenser…
Björns liv saknar inte dramatik, men dokumentärens ton är eftertänksam och begrundande, mer poetisk än eftertrycklig. “Världens vackraste pojke” ett stillsamt porträtt av ett liv kantat av trauma, ackompanjerat av ledsamma toner som slår hårt på sympatisträngarna. Filmfotot drar åt det färgfattiga hållet, ofta filmat nattetid eller inomhus till skillnad från Viscontis glada pojke som leker på stranden. Dokumentären lämnar en del att fundera över, som stannar kvar långt efter det att filmen är över.