När jag recenserade filmer på Sundance i vintras kändes utbudet ganska magert. Vi som såg festivalfilmerna digitalt hade inte tillgång till storfilmerna och det är ju inte alla år som överraskar med indiepärlor som “CODA”, “Flee”, eller “A Real Pain”.
Tävlan om de biljetter som erbjuds online är knivskarp! Man måste logga in sekunden de släpps för väntar man en dag, en timme, eller några minuter bara är de redan slut. Åtminstone de mest hajpade filmerna, och Eva Victors regidebut “Sorry, Baby” toppade många listor. Jag fattade att jag måste vara snabb, men inte så snabb. Det var den enda filmen jag inte hann nypa, för biljetterna tog slut på någon minut. Så detta var årets “CODA”, tänkte jag, och grämde mig mer än jag vill erkänna över att tillfället slunkit förbi.
När man inte ser faran komma…
Nyligen fick jag så äntligen chansen att se den, på en förhandsvisning i New York. Jag blev inte besviken. Handlingen förs fram i icke-kronologiska kapitel med Agnes i centrum, fint porträtterad av regissören själv. Vi möter henne under studentåren och några år senare när hon själv har tjänst på skolan. Berättartonen är lugn och vardagsenkel när hon hänger med sin bästa vän Lydie (Naomi Ackie), pluggar och går på föreläsningar.
Agnes är en toppstudent vilket uppmärksammas av den äldre men stilige professorn Preston Decker (Louis Cancelmi). De två tycks ha en varm och avslappnad relation, där han är en god mentor som stödjer och uppmuntrar hennes talang. Såpass att när Agnes tar med sin avhandling som han erbjudit sig att se över, och han flyttar mötet hem till honom istället för på skolan, tänker Agnes inte så mycket på det.
Trauma, vänskap, och komiska moment
Filmens kärna är alltså trauma. Vi får veta att Agnes varit med om något jobbigt långt innan dess, det ligger och pyr och tynger som ett mörkt moln över hennes tillbakadragna tillvaro. Men Victor väljer att briljant förmedla den traumatiska händelsen helt bortom kameran, och lyckas med det framkalla mer utdraget obehag än om hon valt ett mera grafiskt bildspråk.
Även tillvaron efteråt har Victor valt att följa lågmält och sakligt, som den kanske oftast är. Trauma är ingenting man ältar och pratar om alltid. Det bara finns där. Vissa vänner vet, andra inte. Somliga är mer lyhörda än andra. Och en del komiskt och aningslöst burdusa, som Natasha (Kelly McCormack). Även den manlige doktorn med sin expertis i medicin som kanske inte har samma expertis i det psykologiska. Andra gånger kommer hjälp från oväntat håll – en god smörgås från en främling när man haft en panikattack.
Skam och skuld över att känna sig ”medskyldig”
Men Victor snuddar även skickligt vid skuldkänslorna, känslan av att på något sätt ha varit med på det hela. Att man inte protesterat nog. Sett det komma. Särskilt som man “som tack” blir rekommenderad för en åtråvärd tjänst – av förövaren. Illamåendet riktigt känns i magen.
Och mitt i det tunga; det starka bandet till bästa vännen. De skämtar, de stöttar varandra, eller bara finns där. Vänskapen känns så stark och djupt förankrad att den nästan blöder över till oss, på andra sidan vita duken, som en gosig filt att vira om axlarna. Förutom Lydie och några gamla klasskompisar tar hon sig an en kattunge, och hon har sin snälla granne Gavin (Lucas Hedges). Livet går vidare.
Filmen är måhända inte helt jämn i tempot och den eftertänksamma tonen – väldigt indie – kanske inte faller alla i smaken. Men utan tvekan en imponerande regidebut som satt Eva Victors namn på den cineastiska kartan. Jag ser åtminstone mycket fram emot kommande verk!
”Sorry, Baby” är aktuell på Stockholms filmfestival 2025.