Här har vi en riktigt härlig “feelgood”-rulle med Brendan Fraser på topp! Grundberättelsen är lika fascinerande som enkel. Phillip (Fraser) är en amerikansk skådespelare i Tokyo. Hans karriär toppas av ett gig i en tandkrämsreklam (tänk Seinfeld-avsnittet med “Nobody beats the Wiz”) men därefter tycks skådespelarjobben ha sinat. Philip kämpar dock på, går på auditions, och accepterar småjobb här och där.
Som det mystiska uppdraget att spela ”ledsen amerikan” på en begravning. Det leder till en märklig situation. Uppdraget visar sig vara genom en unik agentur som heter Rental Family. Agenturen hyr ut skådespelare för rollspel. Inte ens begravningen är på riktigt utan en iscensättning av den “döda” uppdragsgivaren som vill uppleva hur han sörjs.
Komplicerade moraliska dilemman
Men ju större uppdrag desto mer komplicerade moraliska dilemman – hjälper han verkligen de här människorna? Särskilt när de hyr honom för att lura andra – är det verkligen etiskt rätt? En giftermålsceremoni till exempel med en ung kvinna som sagt till sina föräldrar att hon träffat en kanadensare och ska flytta med honom till Kanada. Den japanska kulturen är strikt och det visar sig vara den enda eller åtminstone enklaste utvägen att fly med familjens godkännande, och få leva utomlands tillsammans med hennes egentliga partner – en annan kvinna.
Att hyra dejter, vänner, och släktingar är ett koncept som finns på riktigt i Japan. Det används exempelvis för att rädda ansiktet (som i giftermålet ovan) eller som bot mot ensamhet. Vi anar Philips egna ensamma liv när han tittar på grannarna genom fönstren tvärsemot hans lilla lya, var och en i en egen liten isolerad värld i den jättestad som är Tokyo. Eller när han själv hyr en prostituerad för sällskap, en kvinna han tycks ha en ömsint relation med…
Luddig gräns mellan köp och känslor
Filmen visar den luddiga gränsdragningen mellan köp och känslor, mellan verklighet och fantasi. Särskilt när han hyrs in som pappa till lilla Mia (Shannon Gorman) så att hennes ensamstående mamma kan skriva in henne på en prestigefylld privatskola. Mamman låter dottern tro att Phillip är hennes riktiga pappa för att göra skolintervjun mer realistisk. Men hur hanteras känslorna då när uppdraget är slutfört?
Fraser, som vann en Oscar för “The Whale”, är perfekt i rollen som Phillip. Sympatisk, godhjärtad, och med skickligt diskret komisk tajming. Hans fysik som tornar upp sig högt över den i övrigt homogena folkmassan fungerar effektivt för att förmedla hans isolering, men också symboliskt för oss när vi upplever det japanska samhället via honom – lite tafatt, klumpigt, ständigt genom nya situationer som vi inte riktigt förstår oss på.
Vackra vyer, lågmäld humor, och godhjärtad “feelgood”
Filmfotografen Takuro Ishizaka strösslar ut fantastiska vyer filmen igenom. En stad i rörelse både i slowmotion och ökad hastighet, ibland sedda uppifrån. Vackra landskap.
Humorn är lågmäld, och här måste nämnas kollegorna på agenturen Shinji (Takehiro Hira) and Aiko (Mari Yamamoto). De står inte bara för en underbart rolig rollspelssituation mot slutet av filmen efter en incident med äldre dement herre (Akira Emoto) utan ger även moraliska perspektiv via dialogerna med Philip på vad det är de säljer egentligen.
“Rental Family” är lyhört regisserad av Hikari, en varm och godhjärtad “feelgood”-film som bakar in fundamentala frågor om vår samtida existens. Vårt sökande efter mening, samhörighet, och identitet. Visst känns några moment lite väl tillrättalagda men på det stora hela är det en filmupplevelse som är svår att stå emot och kanske precis vad vi behöver i höstmörkret.
Filmen är aktuell på Stockholms filmfestival 2025.
Snabbfakta om ”Rental Family”
- Regi: Hikari
- Skådespelare: Brendan Fraser, Takehiro Hira, Mari Yamamoto
- Genre: Dramakomedi
- Speltid: 103 minuter
- Svensk premiär: 23 januari 2026
- Visas på: Bio
- MovieZines betyg: 4/5