Är ni redo för ännu mer rock’n’roll med bandet som spelar på volymnivå 11? I så fall är det dags att höja djävulshornen och vråla Spinal Tap så högt som lungorna klarar av för här har ni en uppföljare till den klassiska komedin från 1984 som presenterade oss för det högljudda gänget.
När vi nu träffar sångaren David St. Hubbins (Michael McKean), gitarristen Nigel Tufnel (Christopher Guest) och basisten Derek Smalls (Harry Shearer) så har de inte pratat med varandra på 15 år. Någonting hände under den turné som deras comeback ledde till och fansen spekulerar i rykten om vad som ledde till splittringen.
Återförenade skådespelare skapar magi
När ett kontrakt utfärdat av deras nu avlidne manager ärvs av hans dotter (Kerry Godliman) så upptäcks det att Spinal Tap enligt det är bundna att göra en spelning till. Det ska bli deras farväl och gå till historieböckerna så inget får gå fel. Den som ska dokumentera arbetet med konserten är Marty DiBergi (Rob Reiner) som gjorde den första filmen.
Det är väldigt kul att se McKean, Guest, Shearer och Reiner återförenas och ta sig an sina av Taps kultfölje älskade roller igen. Det känns som om de aldrig lämnat dem bakom sig sedan 1984 och kemin mellan dem är fortfarande magisk. Även några birollsinnehavare från förra filmen gör välkommen återkomst.
En mer vuxen ton
Bland nykomlingarna är Chris Addison värd att nämnas som svinig konsertpromotor. Grädde på moset är cameos av några musiklegender som verkar älska att vara del av showen och det om något är ett kvitto på hur respekterat fenomenet Spinal Tap har blivit.
Som väntat uppstår dramatik när de tre f.d. vännerna tvingas ihop som band igen och det är mestadels där som krutet läggs den här gången. Det är mer rörande och varmt än vilt och galet, men det fungerar väldigt bra för det handlar inte om ungdomar längre. Dessa seniorer rockar, men tonen är mer vuxen och den förändringen känns väldigt naturlig.
Roligt på ett annorlunda sätt
Inspirationen från konsertfilmen ”The Last Waltz” som förevigade den sista spelningen med The Band känns uppenbar och hyllningen till Martin Scorseses verk från 1978 är kärleksfull. Tematiken används väl och det finns ett nostalgiskt skimmer kring gamla tider som berör.
Hur komedin levereras är givetvis en fråga jag gissar att den ställs när jag lyft fram dramatiken så mycket. Svaret är att den är rolig, men på ett annorlunda sätt. Det är mer sofistikerat och genomtänkt istället för rebelliskt och byggt på spontana infall. Det känns helt rätt med tanke på hur karaktärerna utvecklats.
Nostalgikick för redan frälsta
Filmens klimax är själva konserten och här vill jag uppmana tittarna att skruva upp volymen till max och låta sig blåsas bort av feta riff och maffig scenshow. Alla välbekanta låtar från den första filmen radas upp i en kavalkad av heavy metal som borde göra fans av musikstilen saliga. Den nya trummisen Didi (Valerie Franco) är ett monster bakom setet.
”Spinal Tap II: The End Continues” är uppenbart inte gjord för att attrahera nya fans till filmserien utan mer för att ge en nostalgikick till redan frälsta. Det lyckas den fint med. Den kompletterar bandets resa på ett sätt som lämnar mig glad och nöjd med den tid jag lagt på filmdubbeln. Jag kommer utan minsta tvekan att headbanga till båda filmerna igen.
”Spinal Tap II” släpps 17 november på SF Anytime.
