Två män som enligt konventionerna i de grupper som de tillhör borde vara fiender överbryggar detta med vänskap i den här dokumentären på ett brännhet ämne. Den ene är palestiniern Basel Adra vars hemområde Masafer Yatta på Västbanken blir offer för fördrivning av invånarna och massrivning av hem. Den andre är israelen Yuval Abraham som kommer dit som journalist för att skriva om det som händer.
Snart förenas de båda med kameran som vapen och oerhört mod som drivkraft i en kamp mot ockupationsmakten. Vi följer händelserna mestadels i Basels by från när den israeliska armén rustar upp i området sommaren 2019 till när alltfler palestinier överger det hösten 2023.
Det här är en djupt personlig dokumentär som inte gör anspråk på att vara ett sympatimässigt neutralt reportage som täcker hela konflikten. Att Basels synvinkel dominerar och att han och Yuval är två av produktionens fyra regissörer innebär att det känns naturligt att inte den israeliska sidan kommer till tals. Det här handlar om hur oskyldiga människor utsätts för behandling som får blodet att koka av ursinne hos tittaren oavsett vilken sida han eller hon står på.
Här finns scener som är omöjliga att glömma. Att höra en mor önska att hennes vuxna förlamade son ska dö och befrias från sitt lidande smärtar och att se henne stå upp mot laddade gevär medan hennes hus rivs framför henne och hennes lilla livrädda dotter gråter intill chockar. Barns utsatthet uppmärksammas på ett sätt som väcker vrede. Tittare som vet att de absolut inte klarar av den typen av material varnas därmed.
Kameraarbetet placerar oss mitt i händelserna och fotograferna riskerar sina liv för att exponera grymheterna. Det får mig att känna monumental respekt för dem. Bilderna är hela tiden närgångna och varenda känsla som ögon eller ansikten uttrycker gör enormt kraftfullt intryck. Man slutar inte att filma oavsett hur jobbigt man gör det för publiken. Det som är nödvändigt att visa för att få världen att vakna upp visas med slagkraften från en slägga i solar plexus.
En positiv överraskning är att här finns en känsla för det filmiska som höjer den konstnärliga nivån rejält. Det gula ljuset från gatlyktorna på natten är otroligt effektfullt. En solnedgång blir bildpoesi och ett inslag av skönhet i allt det fasansfulla.
Klippningen skapar nerv liknande den som laddar upp för actionscener i vanlig film när de livsfarliga konfrontationerna visas. Den hotfulla atmosfären tränger sig på från ruta ett och tar andan ur publiken. Samtidigt som allt detta cinematiska finns här så känns inget manipulerat eller som ett filter som förskönar den brutala verkligheten. Balansen är felfritt utförd.
Trots allt upprörande så är det värmen som driver på berättandet. Vänskapen mellan Basel och Yuval är i fokus. Deras konversationer kring den situation som råder och skillnaderna i deras synsätt på hur den ska bli bättre är fascinerande och ger extra substans. Deras förtroliga stunder med samtal kring vardagliga saker berör djupt. Bandet mellan dem blir det mänskliga hjärta som behövs för att engagera publiken.
Byn blir en egen karaktär från första sekunden. Basels minnen tar oss hela tiden tillbaka till det förflutna där såväl gatorna som människorna på dem ges nostalgiskt skimmer samtidigt som vi får veta hur mardrömmen började. Man blir enormt berörd av tragedin för att kärleken till den plats där han växt upp känns så genuin som den gör.
”No Other Land” är dokumentär när sådan är som allra bäst. Den har all äkthet som genren kräver, men bultar även av filmisk kreativitet på hög kvalitetsnivå. Vi har utan tvekan redan nu fått en av årets bästa filmer.
Streama ”No Other Land” gratis på SVT Play