”Couture” börjar med att Maxine Walker, spelad av Angelina Jolie, anländer till Paris inför den stundande modeveckan. Hon ska regissera inledningsfilmen och man får känslan av att mycket står på spel, det här är hennes stora chans. Då får hon samtalet ingen människa vill få, hon har cancer och plötsligt förändras allt i rasande fart.
I Maxines film ska debutanten Ada (Anyier Anei) spela en avgörande roll, inte nog med det, hon ska också inviga hela modeveckan genom att gå på catwalken i en klänning som tar hela filmen att sy färdigt.
Hon är en ny, ung och oerfaren modell som precis anlänt från Sydsudan. Hon skickar hem pengar till sin familj och ljuger för sin pappa om varför hon är i Paris därför att det är otänkbart att hon ska bli modell. Henne och hennes storyline får jag aldrig något grepp om mer än att modellvärlden verkar besynnerlig med mycket anonyma vänner och osäkra arbetsförhållanden.
Slutligen har vi Angelé (Ella Rumpf från Raw) som spelar Adas makeupartist, hon är trött på sitt till synes väldigt spännande arbete och vill skapa ett nytt liv för sig själv. Det hon verkligen vill göra är att skriva en roman där hon väver samman sina arbetslivserfarenheter med modellernas historier.
Maxine, Ada och Angelé utger de tre människoöden vi får följa och som vävs samman under modeveckan i Paris.
Det handlar om allting och ingenting
Alice Winocour slog igenom 2005 med sin kortfilm ”Kitchen”, som blev nominerad till bästa kortfilm i Cannes. Hon har sedan dess varit produktiv och både skrivit och regisserat flera filmer, alltid personliga och intima men det här är hennes största internationella projekt och filmen känns verkligen påkostad.
Paris är vackert och man använder modeveckan på ett fräscht sätt och jag känner inledningsvis att det är en spännande plats för det här dramat att utspela sig i. Tyvärr tynar den känslan ganska snabbt bort.
Som det kanske redan framgått så händer väldigt mycket i ”Couture” under en timme och fyrtiofem minuter, så mycket att filmen tappar sitt momentum och plötsligt blir väldigt mycket ”handlar om allting och ingenting”.
När en film behandlar olika narrativ och inte har någon solklar protagonist finns det olika vägar att gå. Antingen kan man låta dem stå på egna ben och få lov att bara handla om livet, eller så ska de mötas upp och bilda ett crescendo. Jag tycker inte att detta gör vare sig det ena eller det andra.
Både Alice Winocour och Angelina Jolie har själva kämpat med cancer och det har lagt grunden för mycket av det vi ser i filmen, det är självklart viktigt och jag uppskattar ambitionen men jag slås också av något som jag tog med mig från filmen och som jag inte kan låta bli att använda emot filmen.
Make up-artisten Angelé skriver i filmen en bok och mellan modellerna hon sminkar smyger hon iväg för att prata med en vresig gubbstrutt som hon anlitat för att ge synpunkter på hennes manus. Han säger att det hon skrivit inte är speciellt intressant, varpå hon säger: ”Men det här har ju hänt, det är sant.”
Han svarar då: ”Bara för att något är sant betyder det inte att det är intressant.”
”Couture” blir aldrig särskilt intressant
Det sammanfattar ”Couture” väldigt väl. Filmen är helt enkelt inte speciellt intressant trots att settingen är lovande, och även om det finns en förhoppning om att uppleva en ”Tár”-liknande berättelse fast i modevärlden lämnas vi hungrande efter mer.
Det grämer mig att filmen faller så platt eftersom att jag tycker att det finns flera saker som fungerar bra, tyvärr håller det inte som en enhetlig film mycket på grund av att jag inte tror på rollfigurerna och blir lämnad väldigt oberörd trots att Winocour tydligt vill väcka känslor och reaktioner med filmen.
”Couture” är tyvärr spretig och ror inte hem någon vidare poäng, utan försöker hantera för många olika bågar utan att lämna mig känslomässigt påverkad eller konstnärligt imponerad när eftertexterna rullar.
Filmen får svensk biopremiär 5 juni 2026.
