Gästkrönika av Ulf Malmros

MovieZine.se
8 Februari 2013 | 19:30

Ulf Malmros: "Vi borde bjussa på våra misstag"

"Mammas pojkar"-regissören skriver exklusivt på MovieZine.se om planerna för sin nästa film.

Jag har aldrig varit nöjd med mina bakomfilmer. De har varit fladdriga och intetsägande. En bra bakomfilm borde beskriva processen från ax till limpa - på riktigt. Inte bara skådespelare som sitter framför filmaffischen och ljuger om hur fantastisk inspelningen varit.

Jag vill vara med på inspelningen och se när olika viljor krockar för att så småningom leda fram till en intressant film. Jag vill höra manusförfattaren beskriva hur noga dialogen har mejslats fram för att ge varje karaktär ett eget tilltal. Jag vill se kostymörens skisser och höra hur karaktärerna ska byggas för att lyfta fram historien. Jag vill följa med när scenografen och fotografen missnöjt letar inspelningsplatser, för att slutligen bestämma sig för att bygga allt i studio. Jag vill höra regissören tvivla på sig själv fyra veckor in i inspelningen, när allt blir fel och budgeten dras över. Jag vill se när ljudläggarna letar det rätta ljudet i veckor till den där speciella scenen.

Det finns bra bakomfilmer internationellt, som Peter Jacksons arbete med "King Kong". Men ingen i Sverige. En bakomfilm blir väldigt dyr om den görs så allomfattande. Därför finns det antagligen inga bra svenska.

En filminspelning är en mycket märklig arbetsplats. Konstnärliga yrken ska samsas med hantverkare från olika håll. Regissören ska lyssna på alla, men också våga bestämma. Annars tenderar inspelningen att bli som en Polsk riksdag, tappa tråden, dra ut på tiden, bli för dyr. Jag tillhör den militäriska sorten som har varje bild noga ritad i en tjock pärm sex veckor innan inspelningsstart. Jag börjar bli osäker på om det är rätt arbetsmodell. Men jag vet inte. För jag har aldrig sett hur andra regissörer jobbar. Jag ser bara en film som är färdig och ett par intetsägande intervjuer inför premiären. Alla är så hemliga. Jag också.

Vi borde bjussa på våra misstag och konstnärsångest i processen. Det är väl inte så farligt?

Den 17:e april startar inspelningen av min nästa långfilm. Den heter "Min så kallade Pappa" och innebär att jag byter spår. Jag vill jobba på ett, för mig, nytt sätt. Den blir allvarligare och jag kommer att ge skådespelarna större plats än tidigare. Visst kommer filmen att innehålla en del humor (vad det nu är) men i huvudsak är filmen ett drama.

Pitchen lyder: "När den självupptagne Martin drabbas av en stroke och inte längre minns vem han är så skapar dottern den pappa hon alltid saknat".

Micke Nyqvist spelar pappan. Det är ungefär vad jag vet i dagsläget. Allt annat arbete återstår. Vilken stil ska fotot ha? Vilka ska spela de övriga rollerna? Hur ska musiken låta?

Jag har drygt två månader på mig tills inspelningen börjar. Därför tänker jag ta tillfället i akt att skapa en filmdagbok på nätet. Där kan den som är intresserad följa arbetet på Twitter och Instagram (UMalmros) och hashtaggen #filmdagboken. Jag ska försöka beskriva processen från idag fram till premiären. Om jag lyckas så finns där en hygglig filmskola och en intressant inblick i grundarbetet för att baxa en film från manus till vita duken. Häng gärna med.

Ulf Malmros

Skribent
Skribent