Id Software har inte gjort det lätt för sig. Först lyckades spelutvecklaren med konststycket att reboota en av spelvärldens mest anrika spelserier med ”Doom” från 2016. Fyra år senare släppte de sedan “Doom: Eternal”, som är ett snudd på perfekt spel. Ett förstapersonsskjutargenrens motsvarighet till ”Super Mario Odyssey”, som inte tycks veta några som helst gränser vad gäller bra och varierad speldesign.
Och där i uppstår förstås ett problem. Hur gör man en uppföljare till det? Hur förbättrar man något som är snudd på perfekt? Svaret är att man inte ens försöker. Istället ger man sig på att göra något helt annat.
Man gör “Doom: The Dark Ages”.
Snabb action blir tung action
När jag på förhand fick veta att ”Doom: The Dark Ages” skulle utrusta den demondödande huvudkaraktären Doom Slayer med en sköld och introducera ett helt nytt fokus på närstrid, så blev jag minst sagt skeptisk. Det jag framförallt gillar med föregångaren “Doom Eternal” är ju hur snabbt det är. Det lät rentav som att utvecklarna valt att ta den illa omtyckta fiende-typen Marauder från “Doom Eternal” och byggt ett helt spel runt den i ren trots.
Jag har personligen inget stort emot Marauder men det är tydligt att fienden sticker ut i “Doom Eternal”, eftersom den förändrar hela dynamiken i striderna. Ett spel som handlar om att aggressivt kuta och skjuta introducerar med Marauder nämligen plötsligt nya verb i spelbarheten. Verb som ”vänta” och ”kontra”. Du ser förstås själv att det skär sig.
Men rätt så tidigt in i ”Doom: The Dark Ages” står det klart att spelet, på det stora hela, är väldigt likt de två andra i reboot-serien. Men mycket är samtidigt annorlunda. Du piper inte runt på slagfältet och väjer för projektiler i lika hög grad längre. Snarare bränner du på med dina skjutvapen så länge du kan, tills dess att du pressas in i att blockera attacker med din nya sköld, varpå din närstridsattack (och andra saker) laddas upp så att du kan slå tillbaka.
Det är lite som att du spelar “Doom” och mellan varven så blir allt ett mikroskopiskt fightingspel med anfall, försvar och kontringar. Och det fungerar väldigt bra! Mycket tack vare att utvecklarna vågat bygga hela spelet runt konceptet och grävt fram alla intressanta nyanser i den dynamiken. Kärnan syns inte bara i skölden och närstriden, utan i vartenda nytt vapen och fiende. Trots att skillnaden är stor så går det överraskande snabbt att komma in i rytmen och börja experimentera själv.
En födelsedagstårta av våld
För även om mycket skiljer sig åt är den centrala upplevelsen i “Doom: The Dark Ages” fortfarande densamma som i de två tidigare spelen. Det handlar om att aggressivt driva på framåt i striderna. När du förlorar resurser, som hälsa, rustning och ammunition – är lösningen inte att backa utan att försöka ta ännu större risker för att få tillbaka dem genom att avsluta fiender med kontextbaserade finishers. Det här gör att actionen ständigt rusar framåt. Det gör också att spelaren kan uppleva sådana bisarrt höga nivåer av flow att jag funderar på om “Doom: The Dark Ages” egentligen kanske borde klassas som produktivitetesmjukvara.
Likt i “Doom Eternal” introduceras nya spelsystem sedan kontinuerligt och bygger på varandra i i lager på lager som en ständigt växande födelsedagstårta av våld och skoj. Mot andra halvan av spelet har din arsenal av möjligheter vuxit sig på pass stor att det är ett under att du fortfarande har koll på den. Jag tror samtidigt att “Doom: The Dark Ages” är något tajtare och mer strömlinjeformat här eftersom skölden och närstridselementet är så centralt.
Estetisk tinnitus
“Doom”, en spelserie om att skjuta demoner med stora vapen, är inte direkt känd för sin subtilitet. Det gäller dubbelt upp för “Doom: The Dark Ages”. Här är i princip allt uppskalat till större proportioner än i de tidigare spelen. Du slåss mot demoner på jättestora banor och skär genom hundratals fiender som en varm kniv genom smör. Ibland räcker det med att du sätter din fot på slagfältet för att ett dussin fiender ska dö. Detta är inte en överdrift. Nivån går att jämföra med musou-spel som ”Dynasty Warriors”.
Det uppblåsta perspektivet syns även i berättelsen. Ja, det finns faktiskt en sådan. ”Doom: The Dark Ages” är nämligen en prequel till “Doom” och har klart mer världsbygge än de två tidigare spelen tillsammans, samt gott om mellansekvenser. Berättelsen är… högst okej. Om man är generös. Jag uppskattar dock att den vågar vara allvarsam snarare än att fega ut och vara ironisk. Vidare engagerad blev jag aldrig men det finns faktiskt en del kul godis som tar saker till nya ställen och som i alla fall överraskade mig.
Fast kanske borde jag inte blivit det? För det är så uppenbart att ”Doom: The Dark Ages” alltid tycker att mer är mer. Och det är roligt med mer, men det tjänar inte alltid upplevelsen. Om allt har tonen av ett omslag till ett heavy metal-album så blir det tjatigt även om man älskar genren. Om en graf rör sig obönhörligt uppåt, utan avbrott, kommer dess rörelse paradoxalt nog börja upplevas som stillastående. Därför blir jag nästan tacksam över de trista “fordonssektionerna”. De skapar i alla fall lite variation när allt börjar smälta samman för mycket. ”Doom: The Dark Ages” avnjuts bäst i små portioner.
Id Software på toppen
Sammanfattningsvis så är “Doom: The Dark Ages” oavsett jättebra. Det är för mig det svagaste av de tre reboot-spelen, men är ändå värt att köra på grund av att det skiljer sig så mycket från dem. Jag tycker utvecklarna satsat helt rätt och varit väldigt modiga här och lyckats skapa något nytt. Sitter man på toppen av sin genre så kan det verka som det bara finns ett håll att röra sig åt, och det är nedåt. Men id Software kom uppenbarligen på att det faktiskt går att springa fullt ös åt sidan istället.
”Doom: The Dark Ages”
Genre: Action
Plattform: Playstation 5, Windows, Xbox Series X/S
Utvecklare: id Software
Utgivare: Bethesda Softworks
Släpps: 15 maj