MovieZine träffar tre Hollywoodikoner som alla står bakom en av årets mest känslomässigt drabbande filmer. Matthew McConaughey, America Ferrera och Jamie Lee Curtis berättar om de starka teman som genomsyrar den verklighetsbaserade berättelsen.
McConaughey och Ferrera axlar huvudrollerna som busschauffören Kevin och lågstadieläraren Mary. När en hemsk skogsbrand bryter ut och omringar deras samhälle så finner de sig plötsligt ensamma med 22 barn på en skolbuss. Och ingenstans att ta vägen.
Hur är det egentligen att spela verkliga människor under extrema förhållanden? Och varför kände Curtis att det här var en av de viktigaste berättelserna hon någonsin fått chansen att producera? Det berättar gänget för MovieZine i samband filmens premiär.
”Jag fick aldrig avsluta det som borde varit viktigast för mig”
Jag såg filmen igår och blev verkligen berörd. Din egen son och mamma spelade din son och mamma här i filmen också. Hur tog du dig an de här starka scenerna kring faderskap och skuld som din karaktär bär på?
Matthew McConaughey: Den här historien kretsar ju kring fäder och söner. Det finns en replik i slutet – som Paul [Greengrass, regissören] skrev – där Kevin säger till Mary att det är för sent. Som son känns det för sent, som far fick jag en andra chans som jag inte tog, och nu är vi vid vägs ände, med ingenstans att ta vägen.
– I de där stunderna handlar det mer om ånger än skuld. ”Jag misslyckades, jag fick aldrig avsluta det som borde varit viktigast för mig.” Men så – bam! – kommer det gudomliga in och ger en andra chans genom elden. Och enda sättet att ta sig igenom helvetet är att köra rakt igenom drakens gap och hoppas att man kommer ut på andra sidan, kanske under en blå himmel.
– Det var den relationella platsen jag befann mig i. Som skådespelare närmar man sig något väldigt verkligt: vad gör man för att skydda sina barn, hur överlever man? Det är en existentiell konflikt. Det är därför jag älskar dramafilmer – takhöjden och källardjupet för vad du vill ha, vad du flyr från och vad du behöver blir så mycket större. När insatserna handlar om överlevnad blir det ett fantastiskt verkligt utgångsläge att arbeta ifrån.
”Det enda som återstår är att ge upp kontrollen”
America, du har pratat med Mary som du gestaltar i filmen. Vad var det i hennes berättelse som du tog med dig in i rollen?
America Ferrera: En av de saker som Mary var väldigt tydlig med var den ”mask” hon var tvungen att sätta på sig. Hon trodde att hon behövde framstå på ett visst sätt för barnen – undertrycka sin egen rädsla, sin egen inre upplevelse. Hon hade två barn ute i staden som hon inte kunde nå eller kommunicera med, och ändå bar hon allt detta inom sig.
– När vi filmade och i samtal med Paul blev det allt tydligare att masken måste av. Hon måste förlora varje känsla av kontroll, varje föreställning om att hon kunde skydda barnen – eller ens sig själv – i den här situationen. Det var karaktärens resa: ”Så här måste jag vara för att överleva” till att inse ”det enda jag kan göra är att kapitulera helt”.
– Jag drogs till den punkten i manuset där Kevin och Mary befinner sig i samma ögonblick av fullständig kapitulation. Det är så mänskligt: instinkten att kämpa, kämpa, kämpa – överleva, överleva, överleva – bära masken, bära masken, bära masken… tills det enda som återstår är att ge upp kontrollen. Den dikotomin är så fascinerande.
”Det viktigaste vi någonsin gör i filmbranschen”
Jamie Lee, det var du som hittade den här historien och tog den till Jason Blum. Vad var det som fick dig att vilja göra filmen – dessutom enbart bakom kulisserna?
Jamie Lee Curtis: Jag är född och uppvuxen i Kalifornien och har sett många naturkatastrofer. Jag var förstås medveten om skogsbranden som decimerade staden Paradise och dödade 85 människor. När journalisten Lizzie Johnson 2021 gav ut sin bok – efter att ha tillbringat sex månader med människorna i Paradise – skrev Washington Post om den och lyfte särskilt fram historien om skolbusschauffören Kevin McKay.
– Jag minns att jag sa till min man: ”Där är filmen.” Nästa dag satt jag i bilen, lyssnade på NPR när Scott Simon intervjuade Lizzie Johnson om boken ”Paradise”. Han sade samma sak, att det var berättelsen om skolbussen som grep tag i honom mest. Jag fick stanna bilen där vid vägkanten och ringde Jason direkt: ”Jag skickar dig några länkar nu. Jag vill köpa boken. Det här kan bli det viktigaste vi någonsin gör i filmbranschen. Och jag vill göra det med dig.”
– Det var den 21 augusti 2021 – och knappt fyra år senare har vi filmen klar. Jag visste att man aldrig kunde skildra den enorma katastrofen utan att fokusera den till något enkelt: en skolbusschaufför och en lärare som skyddar 22 barn.
– Och i Paul Greengrass händer – en mästare med dokumentär bakgrund – får du både det intima, personliga narrativet och det explosiva, visuella i filmupplevelsen. Kombinationen är mästerlig.
”Mitt arbete som producent växer”
Du har också börjat jobba med svenska regissören Charlotte Brändström, som regisserar ”Scarpetta” – kan du säga något om det?
Curtis: ”Scarpetta” är bokserien av Patricia Cornwell med Nicole Kidman i huvudrollen. Jag är själv med i serien och producerar den också. Mitt arbete som producent växer – det är ett spännande nästa kapitel för mig.
– Jag älskar verkligen konsten att göra film och tv, särskilt det kollektiva. Jag kan inte göra det jag gör utan alla runtomkring mig. Som producent är jag lagets cheerleader – det enda sättet att ett lag fungerar är att man arbetar tillsammans och känner sig sammankopplade. Det är avgörande för mig, och jag hoppas att den känslan översätts till skärmen.
”The Lost Bus” finns nu tillgänglig hos Apple TV+.
Läs också: Matthew McConaughey och 22 barn flyr eldinferno – se det hyllade överlevnadsdramat gratis
Läs också: 3 helt nya filmer att streama i helgen – MovieZine sätter betyg
