Film

Skribent

Peter Lithell

10 juli 2020 | 15:00

I väntan på “No Time to Die” - maraton med de sämsta Bondfilmerna!

Det blev ingen Bond 25 i april; corona-viruset satte som bekant stopp för detta. Trist kan tyckas men låt oss göra det bästa av läget. Det finns ju trots allt tjugofyra andra Bond-filmer att njuta av eller straffa sig med; allt beroende på humör. Det är dags för maraton med Bonds fem sämsta rullar!
Hej! Vi vill tipsa våra mest trogna besökare om att bli medlemmar på Patreon. Där kan du stötta vårt arbete med sajten, få bonusinnehåll och tävla om blurayfilmer och spel. Kolla in patreon.com/moviezine...
 
Är ni peppade för “No Time to Die” (2020) som efter corona-karantän släpps i november? Lite lagom peppad tycker jag ändå att man kan vara. Varannan Bond-rulle med Daniel Craig som agent 007 har ju varit riktigt bra. Med tanke på att “Spectre” (2015) tog ut svängarna i uselhet borde “No Time to Die” således vara fantastisk.
 
Det finns dock en del som tyder på motsatsen; resan fram till färdig film verkar ha varit allt annat än smärtfri: Danny Boyle som länge var tänkt att regissera hoppade av, Daniel Craig skadade fotleden, en (icke planerad) explosion i studion, större förseningar i produktionen samt elaka rykten om omfattande reshoots under corona-pandemin...
 
Jag tänker såhär: Med låga förväntningar på “No Time to Die” och med några av agent 007:s mindre lyckade stunder färskt i minnet kanske Bond 25 inte kommer kännas så hemsk? Därför blir det i vanlig ordning maraton; denna gång med de sämsta Bondrullarna mellan 1962-2015.
 
Vad räknas som sämst då? Betygsmässigt (kritiker och publik) varierar det inte jättemycket ens bland de Bond-filmer som verkar allmänt utskällda. Varje film oberoende av kvalitet verkar ha sina fans. Så jag slänger in några rullar i maraton-mixern baserat på tidigare observationer; dåligt lär det bli hur som helst.
 

1. Moonraker (1979)

 
Large d5fd53fc1ede0092cafcf73e97a5f534 moonraker
 
Höjdpunkt: Rymden är rätt högt upp antar jag.

Skämskudde: En mindre episk rymdstrid.

Politisk korrekthet: Stabil 70-talsnivå; Roger Moore är mysigt gubbsjuk.

Första Bond till rakning och här tar man ut svängarna rätt friskt. Med “Stjärnornas krig” (1977) färskt i minnet beslöt sig någon för att rymden var rätt ställe för agent 007. Kul grepp om man är sju år gammal och extraknäcker som manusförfattare. Sällan har franchises mått bra av ett påtvingat rymdbesök; ni har väl inte glömt klassiker som “Leprechaun 4: In Space” (1996), “Critters 4” (1992) eller “Jason X” (2001)?

Det hela börjar dramatiskt med att en rymdraket stjäls från ett flygplan (i luften). Med stjäls menar jag att raketen flyger iväg från flygplanets ovansida där den transporterades. Planet sprängs; trist med så kassa säkerhetsrutiner bara för att det är 70-tal. Filmens skurk Drax är någon slags stenrik rymdutforskare med målet att skapa en ny civilisation i rymden; en mer modern version av Noas ark. Dock inte utan att spränga jorden i samma veva; han är ju trots allt Bond-skurk.

Bond får i uppdrag att infiltrera hans organisation och det palatslika komplex han huserar i. Drax vet såklart om att Bond är brittisk agent och gör ett antal halvhjärtade försök att döda honom. VM-pokalen i dålig hejduk går 1979 till Japan. Drax bästa (?) livvakt/mördare attackerar Bond med ett träsvärd i en utdragen och märklig scen. Roger Moore var inte känd som en superfysisk Bond ens i början av karriären; vid 52 års ålder känns han inte direkt superdödlig. Men visst, en del charm har han fortfarande kvar, inte minns i förhållande till det andra könet.

Såhär långt i filmen har det ändå funnits en del småskoj inslag. Fallskärmshoppning i introscenen och en kul gondoljakt i Venedig där Bond tar sig fram i en praktisk jetmotor-gondol/svävarhybrid. När det sedan bär av till rymden blir det fan inte skoj i alla fall. Drax skall som sagt spränga jorden och skickar iväg ett gäng kärnvapenmissiler som måste oskadliggöras. “Hajen” (Richard Kiel) dyker upp och efter att ha försökt döda Bond under två timmar gör han en sjuk kovändning och räddar 007. Han kommer till insikt att han är annorlunda och att det är just annorlunda människor hans chef inte gillar. Känslomässigt. Vi bjuds även på en strid med lasergevär där ett gäng gubbar i rymddräkt långsamt glider omkring och gör sitt bästa för att missa varandra. Det hela är filmat på långt avstånd och rymdkrigarna ser mer ut som E.T i Atari-spelet från 1982. Trist avslutning men Bond får i alla fall pippa med Dr. Goodhead (Lois Chiles) i omloppsbana. Alltid nåt.
 

2. Octopussy (1983)

 
Large d5fd53fc1ede0092cafcf73e97a5f534 octopussy
 
Höjdpunkt: Titeln

Skämskudde: Tarzan-scenen där Bond svingar sig i lianer lämnar få oberörda.

Politisk korrekthet: Håller god nivå. Starkt koloniala vibbar när Bond checkar av varenda indisk stereotyp.

Näst sista filmen för Roger Moore som Bond och andra filmen i mitt maraton (som redan känns långt). Början på slutet och slutet på början; så vackert. Vad som är mindre vackert är att se Bond svinga sig i lianer med pålagt Tarzanvrål eller tackla skurkar utklädd till gorilla/clown. Inte samtidigt skall förtydligas även om en gorillaclown knappast skulle sticka ut i “Octopussy”.
 
Detta är alltså en ytterst fånig Bond-rulle; en ton som tacksamt nog aldrig riktigt återvände. Än märkligare blir det när tramset skall kombineras med en seriös handling som berör nedrustningen av Sovjetunionen. Det hela börjar med jakten på ett falskt Fabergéägg och en stackars knivmördad clown. Detta leder till en invecklad historia om falska ädelstenar som Sovjetunionen skall använda för att dra in stålar och invadera Europa. Nåt sånt, jag vet inte riktigt.
 
Plötsligt är i alla fall Bond i Indien och gör sitt bästa för att interagera med alla stereotyper man kan räkna upp. Roger Moore närmar sig pensionsåldern; kanske inte superfräscht men han gör sitt bästa för att överleva inspelningen.

Vad händer mer då? Agent 007 verkar trivas i Indien så vi får hänga där ett bra tag. De flesta försöker i vanlig ordning döda Bond på de sämsta sätt. Vi stöter på en skurk som dödar folk med en sågklinga på snöre. Eller försöker döda skall väl sägas; ett vapen som bara kan döda vertikalt har sina begränsningar. Ändå en förbättring från träsvärdet i “Moonraker” antar jag.

Bond stöter sedan på självaste Octopussy spelad av Maud Adams. Hon bor på någon slags Amazon-ö enbart bebodd av kvinnor och smugglar juveler i sitt cirkuståg. Sedan följer en tågjakt efter att juvelerna bytts ut mot en bomb. Bond klär ut sig till clown och lyckas desarmera sprängladdningen.
 
Vänta lite, vem var skurken? En ryss var med ett tag... Han dog. IMDb säger att huvudantagonisten var Kamal Khan. Inte den mest karismatiska Bond-skurken måhända. Mot slutet invaderas i alla fall Khans palats av Octopussys cirkuspersonal; akrobatik kan tydligen likställas med sjuka lönnmördarförmågor. Slutstrid i skurkens flygplan och sen var det nästan slut. Bond är på Octopussys båt men ligger i gipsvagga efter stridigheterna. Han piggnar dock till och kastar av mitella och gips; dags för älskog igen. Sjukt utstuderad fejkskada i sann 007-anda.
 

3. Never Say Never Again (1983)

 
Large d5fd53fc1ede0092cafcf73e97a5f534 never say neverx
 
Höjdpunkt: Bond dödar en skurk med sitt urinprov.

Skämskudde: Rowan Atkinson testar terrängen som vimsig spion.

Politisk korrekthet: Oväntat hög. En grånad Bond håller sig trist nog i schack på de flesta plan.

Dags för ännu ett klassiskt Bond-intro! De är alltid kul oavsett filmens övriga kvalitet. Låt oss se... En äldre herre motionerar i djungeln samtidigt som titelmelodin spelas och... Vänta lite, det är något som inte stämmer. Var är “pistolpipeinledning”? Varför spelas Bondlåten samtidigt som jag betraktar ett dåligt avsitt av någon 80-talsserie?

“Never Say Never Again” är Sean Connerys stora comeback som Bond, tolv år efter “Diamantfeber” (1971). Tyvärr är det också en inofficiell Bond-film som kom till efter en längre rättstvist. Därav fick man bland annat inte använda det klassiska Bondintrot. Detta stör mig betydligt mer än jag kunde ana. Som pricken över i:et är versionen jag streamar inte riktigt i synk med universum. Ljudet ligger några sekunder före bilden vilket förvisso är intressant (man får en känsla av nyvunnen klärvoajans) men också lite tjatigt efter två timmar. Detaljer, detaljer... Vad handlar filmen om då?

“Never Say Never Again” är en nyinspelning av “Åskbollen” från 1965. Inga poäng för kreativitet heller med andra ord. Bond är ur form och åker på en hälsoresa till ett skumt spa. Där springer han på skurkar som är inblandade i en ond plan som kretsar kring stulna kärnvapen (!). Han får en lönnmördare efter sig som misshandlar stackars 53-åriga Sean Connery i drygt tio minuter. Som tur är kommer Bond över en behållare med sitt urinprov som han dödar skurken med.
 
Det är omöjligt att hålla samma kvalitet en hel film och tyvärr tappar “Never Say Never Again” greppet om åskådarna efter urinincidenten. Max von Sydow spelar Blofeld tror jag. Svårt att veta då han har ungefär fem minuter att lira med under filmens alltför långa två timmar och en kvart.

Bond utmanar också Blofelds hantlangare Largo i ett fränt 3D-spel; någon extremt förvirrande variant av sänka skepp i TV-spelsformat. Det är omöjligt att fatta något av vad som händer på skärmen. Bond lär sig dock spelet på tre minuter och visar var skåpet skall stå. Sedan bär det av till havs; det dyks och flörtas med Kim Basinger (i en tidig roll). Tomgång under alltför lång tid tills de stulna missilerna skall avfyras mot slutet av filmen. En ubåtsjakt får avsluta detta sömnpiller till Bond-klon som för övrigt kom ut precis samtidigt som “Octopussy”.
 

4. “Die Another Day” (2002)

 
Large d5fd53fc1ede0092cafcf73e97a5f534 die another day
 
Höjdpunkt: Bond lyckas faktiskt inte fly i introt utan fängslas och torteras. Som åskådare av filmen känner man empati.

Skämskudde: Skärmflygssurfing med specialeffekter från 1990 eller den osynliga bilen. Delad förstaplats.

Politisk korrekthet: Bond ligger med alla kvinnor han träffar och är allmänt dryg. Allt är i sin ordning.

Dags för Pierce Brosnans avslut på Bond-karriären som startade med “GoldenEye” (1995). Den sistnämnde var en fräsch nystart för Bond efter gubbiga Roger Moore följt av likstela Timothy Dalton. Att beskriva “Die Another Day” som fräsch vore dock att ljuga; detta är inte bra någonstans.

Efter fyra filmer känner jag mig lite trött på livet och orkar knappt beskriva filmens efterblivna handling. Nordkorea fångar in Bond och efter lite tortyr blir han utväxlad mot den koreanska fången Zao. Bond är misstrodd av MI6 och ger sig efter Zao för att skapa lite goodwill. Diamanter plus genterapi gör att Bond springer på den brittiska miljardären Graves; han har en fräck spegelsatellit som kan lysa jättestarkt. Graves visar sig vara en nordkoreansk överste som dog i början av filmen; han har ändrat utseende med hjälp av genterapi. Dessutom är han allmänt taskig.
 
Allt slutar på Island med biljakter, satellitattacker och en massa smält is. Halle Berry spelar tuff agent med låg trovärdighet och Madonna dyker upp som fäktningsinstruktör. Inte för att det gör någon gladare; det var bara allmän information.

Vad mer? Produktplaceringen i Bond-franchisen peakar med tjugofyra ogenerade sponsringar värda 120 miljoner dollar. Synd att pengarna inte lades på specialeffekter; de digitala effekterna är verkligen horribla:
 
 
Sömlös CGI i sin ädlaste form. Men inte nog med det; någon beslöt sig även för att Bonds Aston Martin skulle kunna bli osynlig genom något slags spegel-camouflage. Det må vara ett uttjatat koncept numera men ibland finns det faktiskt goda skäl till en “gritty reboot”.
 

5. Spectre (2015)

 
Large d5fd53fc1ede0092cafcf73e97a5f534 spectre
 
Höjdpunkt: Introt med en superlång kameraåkning är väldigt snyggt. Sen var det slut på det roliga.

Skämskudde: Inget flams och trams här inte. Bonds blixtromans är dock pinsamt dålig.

Politisk korrekthet: Bond ligger med en nybliven änka en kvart efter hennes mans begravning.

Det var nära att “Quantum of Solace” (2008) hamnade här istället. Den föll dock på mållinjen genom att vara mer fartfylld och ha vett på att ta slut efter drygt hundra minuter. “Spectre” saknar tyvärr detta vett och drar ut på en hackig intrig i två och en halv timme.

“Casino Royale” (2006) blåste verkligen nytt liv i Bond-franchisen efter “Die Another Day”. Med osynliga bilar färskt i minnet visade “Casino Royale” var skåpet skulle stå innan förtexterna rullade. En perfekt Bondfilm med en agent 007 som faktiskt såg livsfarlig ut. Daniel Craig är en suverän Bond; lagom arrogant och charmig och med en fysik man inte skojar bort. “Quantum of Solace” flög förbi i hundratio knyck utan att göra någon särskilt glad medan “Skyfall” (2012) levererade på nästan samma nivå som “Casino Royale”.
 
“Spectre” borde verkligen vara mycket bättre än vad den är. Sam Mendes återvände som regissör efter “Skyfall” och att få återse superskurkiga organisationen Spectre gav sköna nostalgivibbar. Med det sagt tar jag mig en titt igen; kanske var den inte så dålig som minnet vill påvisa.

Fyfan, “Spectre” har verkligen inte blivit bättre. Att försöka koppla ihop allt som hänt i de tre förgående Craig-filmerna med Blofeld är inte bara krystat; det är slappt manusförfattande på hög nivå. Blofeld, sur för att hans föräldrar adopterade James Bond, viger sitt liv åt att jävlas med sin brorsa. Allt elände som hänt är Blofelds fel; enbart för att Bond fick lite uppmärksamhet när de var små. Någon borde ha meddelat produktionsteamet att barnarbete är förbjudet; tioåringar får inte skriva manus mot betalning.

Jag tror egentligen inte att jag gillar någon del av filmen; sällan ett bra betyg. I början infiltrerar Bond Spectres styrelsemöte där en kvart går åt till att betrakta konstpausernas mästare Blofeld. Det görs många tafatta försök att döda Bond under filmen; att skjuta honom under mötet i början hade nog varit en lättare väg att gå. Sen blir det en biljakt vi sett hundra gånger innan och därefter möte med Mr. White som är halvdöd.
 
Bond lovar att skydda Mr. Whites dotter Madeleine (Léa Seydoux) och åker till hälsokliniken hon arbetar på. Jakt i snön och sedan bär det av till Blofelds bas i Saharaöknen. Bond lobotomeras men piggnar snabbt på sig.
 
Trots att Bond och Madeleine har känt varandra en dag eller så och har noll kemi (Léa är lika uttrycksfull som en sten) är de plötsligt superkära. Självklart kidnappas hon. Finalen är lika upphetsande som valfri kriminalserie med sändningstid en tisdag 03:30.
 
 
Och med det är vi tillbaka till “No Time to Die”. Från de trailers som släppts vet vi att Bond har gift sig med Madeleine vilket inte heller gör mig superupphetsad. Eventuellt har de skiljt sig också; det verkar vara många känslor i gungning.

Nu tänker jag inte kolla på mer Bond fram till november och hoppas att det hjälper mig när “No Time to Die” till slut släpps. Visar det sig vara en trött Bond i äktenskaplig kris och med manus i paritet med “Spectre” tror jag dock inget hjälper...
 
Vilka Bond-filmer har ni blivit mest besvikna på? Diskutera nedan.
| 10 juli 2020 15:00 |