40 år av otursamma fredagar – och en hämndsugen morsgris i hockeymask

När 80-talet tog sin början hade John Carpenters ”Halloween” nyligen blivit en av de mest framgångsrika independentfilmerna någonsin. Ibland tillskrivs den äran för att ha ritat om kartan för hur en skräckfilm skulle se ut, ibland påstås det till och med att den är den första riktiga slasherfilmen - som om ”Black Christmas” från 1974 aldrig funnits. Anledningarna till detta är troligtvis antihjälten Michael Myers, den maskbeklädda mördaren som fått en populärhistorisk betydelse. Hans ikoniska mask tillsammans med slasherformatet stod för något nytt och spännande.

Inspirerad av detta, (och av pengarna ”Halloween” dragit in) satt Sean S. Cunningham på sin kammare och ville göra sin grej av det hela. Han ville göra en chockerande film som samtidigt skulle vara rolig – en berg-och-dalbanetur som skulle få publiken att flyga upp och ner i sina stolar.

 

 

Det enda han visste säkert var att han hade en iögonfallande titel - ”Friday the 13th” – allt annat skulle få lösa sig längs med vägen. Sagt och gjort, Victor Miller skrev manus och Tom Savini knådade specialeffekter för hand. Filmen hade biopremiär den 9:e maj 1980 och trots att jag vill undvika klyschiga termer så är resten faktiskt filmhistoria.

”Friday the 13th” vann stort på att den vågade ha en alldaglig äldre kvinna som mördare. Publiken förväntade sig en maskerad Michael Myers-typ och fick istället en hämndsugen bullmamma som fått spader.

 

Efter denna twist lämnades publiken med det fortfarande lika effektiva jumpscare-slutet, (som endast finns med för att Tom Savini nyligen sett ”Carrie” och tyckte att de borde göra något liknande), och hela världens skräckfans föll likt Pamela Voorhees huvud mot sandstranden. Filmen drog in knappt 60 miljoner dollar mot sin budget på drygt 500.000 dollar, och Paramount säkrade en uppföljare snabbare än någon kunde viska Ki-ki-ki ma-ma-ma.

 

 

 

Först i andra filmen gjorde Jason entré och har sedan dess vare sig kommit över mammas död eller velat dö själv (well, åtminstone inte slutat vandra omkring och skörda offer). Kassasuccéerna fortsatte och vi fick en ny ”Friday the 13th” nästan varje sommar under 80-talet. Hockeymasken gick och blev en av de mest igenkända symbolerna inom populärkultur på köpet.

 

Det är dock tydligt att det gick undan i Paramounts maskineri, för kontinuitet eller ton var det ingen som hann bry sig om. Del 2-4 utspelar sig under flera sammanhängande dygn, vilket borde betyda att fyrans händelser äger rum måndag-onsdag veckan efter fredagen den 13:e.

 

I del 5 försökte de ta en ny vändning och uteslöt den riktiga Jason ur handlingen, men i del 6 fick han komma tillbaka – nu för första gången som zombie. Från del 7 – den del som kunde varit den mest grafiskt våldsamma men som av den amerikanska filmcensuren tvingades klippa bort nästan allt gore – fick fanfavoriten Kane Hodder spela Jason i de mest utskällda delarna som följde, bland annat på Manhattan och i yttre rymden.

 

 

 

Uppvuxen med denna filmserie gav den mig en särskild vurm och känsla för 80-tal, skogssjöar, skräckfilm i allmänhet och hockeymask-klädda odöda i synnerhet. Jag har spelat in filmerna från TV på VHS, köpt dem på DVD och igen i den där sällsynta Blu-ray-plåtboxen som jag ropade hem för ca 3000 kr på eBay.

 

Jag har tragglat mig igenom dokumentärer, köpt böcker och t-shirts och jag har varit med och bidragit till fundraiser-kampanjer för inofficiella fanfilmer. Det enda jag inte har gjort är att ha besökt någon av inspelningsplatserna, men det finns kvar på min bucketlist.

 

Varför jag charmats så stort av en b-filmserie från 80-talet trots att jag bara var barnet då har jag egentligen ingen bra förklaring på. Det är förmodligen en kombination av att del 3 var den första egentliga skräckfilm jag såg (alldeles för tidigt), att jag växte upp på landet i kusligt mörka och tysta skogsmiljöer, och att jag helt enkelt är ett barn av min tid.

 

 

Del 5 är nog, ironiskt nog, den del som gett mig mest bestående men. Det finns en scen när Tommy Jarvis står lutad över en byrå för att få i sig sina mediciner, och när han tittar upp i spegeln ser han Jason med yxan i högsta hugg bakom sig. Jag kan än idag ha svårt att tvätta ansiktet med blicken vänd ned i handfatet, eftersom jag är rädd att se samma sak när jag tittar upp i spegeln igen.

 

Mamma hade rätt när hon sa att jag fick skylla mig själv om jag skulle se såna filmer…

 

 

Filmserien ”Friday the 13th” har suttit fast i en rättstvist de senaste åren som ännu inte är löst, som handlar om vem som äger rättigheterna till den. Det är troligtvis därför vi inte fått fler uppföljare trots att Michael Myers vaknat till liv igen med stor succé, och därmed kört om Jason och placerat ”Halloween” som världens mest inkomstbringande skräckfilmsserie. Ironiskt nog skulle nästa Friday-film vara den trettonde i serien, men de planer som funnits har skrotats.

Fansen låter sig dock inte stoppas. Det finns en uppsjö inofficiella Friday-filmer på Youtube av minst sagt varierande kvalitet, men missa inte den utmärkta ”Never Hike Alone” som är förvillande snygg och åtminstone tillfälligt stillar hungern efter fler officiella uppföljare.

 

Se också till att spana in den extremt snygga och nysläppta tredje trailern för ”Jason Rising” som har premiär i höst, fredagen den 13:e november.

 

 

Kärleken till originalfilmerna lyser igenom och det är nästan frustrerande att se vilken potential som fortfarande finns kvar, om den där rättstvisten bara kunde lösas någon gång. Till dess rekommenderar jag att fira originalfilmens 40-årsjubileum genom att återbesöka Camp Crystal Lake och se om dina favoritdelar – eller upptäcka en ny. Evil never dies!