Serie

Skribent

MovieZine

25 januari 2016 | 08:35

Föredrar du karaktärsdrivna eller handlingsdrivna TV-serier?

Smaken är som baken, det vill säga delad. Detta gäller det mesta, även tv-serier.
Smaken är som baken, det vill säga delad, brukar det heta. Detta gäller det mesta, även TV-serier. Det finns många olika sätt på vilka man kan dela upp TV-serier. Ett sätt är mellan karaktärsdrivna och handlingsdrivna TV-serier. Själv ser jag störst värde i de karaktärsdrivna serierna. Men det betyder inte att jag inte ser något värde i de handlingsdrivna serierna. Först kanske jag behöver förklara vad som definierar de två olika kategorierna.

För ett par år sedan bestämde jag mig för att göra min kandidatexamen i filmvetenskap till en magisterexamen. Jag hade inte läst filmvetenskap på åtskilliga år, så det var lite som att sätta sig på en cykel efter att inte ha cyklat på flera år; det var en smula vingligt i början. Min lärare gav mig dock en påminnelse om en av byggstenarna i filmdramaturgi. Han sa att det är stor skillnad på filmer och TV-serier som är ”character driven” och de som är ”plot driven”, vilket jag alltså översatt till karaktärsdriven och handlingsdriven här.



Nästan alla TV-serier har ju en handling. Skillnaden ligger i vilken utgångspunkt man har. Med karaktärsdriven menas alla de TV-serier som utgår från sina karaktärer; det som är fokus för TV-serien är deras mål och/eller drömmar. Serier som tillhör denna kategori är exempelvis ”Game of Thrones”, ”Breaking Bad” och ”The Walking Dead”. I handlingsdrivna TV-serier får karaktärerna mer sitta i baksätet. Här är det mer fokus på händelser, som karaktärerna sedan har till uppgift att exempelvis utreda. Till denna kategori hör de flesta polisserier och liknande, exempelvis ”24”, ”CSI” och ”Criminal Minds”.

Det är, så klart, svårt att hitta renodlade former av de båda kategorierna. För utan karaktärer är det svårt att få till en handling och utan händelser har karaktärerna inte så mycket att göra. ”24” hade till exempel aldrig funkat utan Jack Bauer, seriens väldigt populära hjälte. Och vad hade ”Game of Thrones” varit utan den brutala avrättningen av en av seriens huvudpersoner i slutet av första säsongen, som skulle kunna sägas sätta igång ”spelet” i seriens titel på allvar?

Personligen tycker jag att de handlingsdrivna serierna tillhör det förflutna. På 80-talet hade vi serier som ”The A-Team”, ”MacGyver” och ”Knight Rider”, som, i mångt och mycket, hade fristående avsnitt. Karaktärerna var ofta stereotypiska och utvecklades sällan särskilt mycket, vilket gjorde att man kunde se lösryckta avsnitt. Nu för tiden, när folk föredrar att sluka serier säsong för säsong, vill vi se våra favoritkaraktärer utvecklas under säsongerna. Gruppdynamiker förändras och karaktärernas mål utvecklas.

Jag tror att det hade varit stört omöjligt att göra en serie som ”The A-Team” populär idag; en serie med värre stereotyper får man leta efter. För de av er som missat denna 80-talspärla kan jag säga att de fyra huvudkaraktärerna bestod av en äldre, cigarrökande ledare, en galen pilot och en löjligt snygg kille, som charmade kvinnorna. Den värsta stereotypen var B.A. Baracus, gruppens enda svarta medlem, som var stor, stark och arg.



Inte för att de handlingsdrivna serierna inte har något värde. Tvärtom finns det mycket gott att säga om formatet. För några månader sedan skaffade jag och flickvännen chromecast till våra tre TV-apparater. TV:n i sovrummet började användas på allvar för första gången sedan vi skaffade den. Vi köpte den på impuls för att den var billig. Problemet är att den inte är ”smart” och att jag inte orkar dra en antennsladd in i sovrummet. Men med chromecast kan vi nu använda streamingtjänsterna även i sovrummet. De serier vi tittar på innan vi lägger oss har två krav. För det första får de inte vara alltför läskiga eller spännande, eftersom man inte vill släcka ljuset precis efter man sett en zombie slita någon i stycken. För det andra ska avsnitten helst vara fristående, då min flickvän brukar somna mitt i avsnitten och därmed skulle kunna missa viktiga saker. Då var det perfekt att se en serie som ”Warehouse 13”, som handlar om agenterna på ett varuhus där mystiska, magiska och farliga föremål förvaras. Karaktärerna förändras aldrig särskilt mycket och de hittar nästan alltid det föremål de letar efter till slutet av avsnittet.

Men jag kommer ju inte ifrån det faktum att jag föredrar de karaktärsdrivna serierna. För resultatet av att ha starkt fokus på sina karaktärer är att handlingen kan bli riktigt bra.

Ta ”Breaking Bad” till exempel. Walter White vill, till en början, bara lämna pengar efter sig när cancern dödat honom. Resultatet av denna strävan är att han börjar tillverka metamfetamin, inleder samarbeten med läskiga typer och till slut även mördar människor. Det kanske verkar som att det är omständigheterna som ”tvingar” honom att göra allt detta. Men det är ju inte riktigt så det ligger till. Det är ofta hans stolthet som ställer till det för honom. För ett av hans mest grundläggande drag är hans stolthet. Och det är denna karaktärsbrist som tillåts växa mest. Han kan aldrig nöja sig med de pengar han får. Han kan aldrig finna sig i att jobba för någon annan. Och han kan, trots att han är väldigt intelligent, inte förstå hur så mycket pengar kan försvinna till omkostnader. Det är både intressant och spännande att få ta del av Walter Whites transformation. ”Breaking Bad” är en av TV-historiens bästa serier och därmed en av dess största triumfer.


”The Walking Dead” bygger på ett väldigt enkelt upplägg; ett zombievirus har släppts lös och förvandlat stora delar av befolkningen till vandrande döda, vars enda drift är att äta människor. Trots att serien är utsprungen ur en händelse, en zombieapokalyps, är den definitivt karaktärsdriven. För seriens största fokus är karaktärernas mål. För det mesta består detta mål av något så enkelt som att hålla gruppen säker från de vandrade döda. I och med att detta mål är så pass enkelt som det är, lämnar det mycket utrymme för karaktärsfördjupningar. Många av konversationerna mellan karaktärerna är närmast filosofiska, då främst av den existentialistiska variationen. De frågor de går omkring och grunnar på är: Varför ska jag fortsätta kämpa? Kommer vi någonsin att vara säkra? Är det mitt fel att personen jag älskade dog?

De konflikter som uppstår i serien beror ofta på att de stöter på en annan grupp människor, som har andra idéer om hur man bäst når sitt mål, det vill säga överleva. Det är dessa konflikter, som alltså även de kan sägas vara filosofiska, som gör att serien är något av det mest spännande som finns att se på TV för tillfället. Som i säsong tre, när huvudgruppen konfronteras av den tyranniska ”Guvernören”, som regerar den lilla staden Woodbury med järnhand. Han vill ta fängelset från Rick och hans grupp, eftersom det erbjuder säkerhet från zombierna. Konflikten mellan Ricks grupp och ”Guvernören” uppstår när de inte kan komma överens om hur de ska kunna samexistera. Konflikten kan beskrivas i enkla termer. Karaktärerna är dock så pass mångfacetterade att deras motiv kan förstås först när man har förstått merparten av de där facetterna.

Det är goda nyheter att många av de mest populära av de moderna serierna är karaktärsdrivna. Vi tittare bjuds på engagerande berättelser som drivs framåt av intressanta och dynamiska karaktärer som vi, trots att deras omständigheter troligtvis skiljer sig markant från våra egna, kan relatera till. Men det är klart, ibland vill man bara se en barnslig snubbe och en fyrkantig tjej leta efter ett par kallingar som ger dess användare superkrafter innan man går och lägger sig. Och då är ju ”Warehouse 13” bättre än ”The Walking Dead”. Det tycker i alla fall jag.

Vad tycker ni?           

Andreas Ziegler
| 25 januari 2016 08:35 |