Unga Sophie Bell (2014)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Efter studenten börjar äntligen det hisnande livet! Så tänker bästa vännerna Sophie och Alice om den stundande flytten till Berlin. Men planerna krossas när Alice försvinner under oklara omständigheter. 
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: UNGA SOPHIE BELL

Trovärdig hjältinna i engagerande tonårsdrama
I Amanda Adolfssons debut skildrar hon inte bara Berlins ungdomsliv med effektiva bilder och musik utan även huvudpersonens resa från tonåring till ung kvinna.
Tonårig, kvinnlig vänskap på film representeras ofta av rollfigurer som inte snackar om mycket annat än killar/män. Ett av de främsta undantagen är svenska klassikern ”Fucking Åmål” där Lukas Moodysson fångade ångesten över att växa upp som kvinna såväl som tonårslivet i sig. Långfilmsdebuterande Amanda Adolfssons (vinnare av Stockholm filmfestivals långfilmsstipendium) drama spelar definitivt i samma liga.

Filmen följer den försiktiga Sophie (Felice Jankell) och hennes mer oförutsägbara bästis Alice (Hedda Stiernstedt) när de rusar ut från studenten rakt in i vuxenlivet. Sophie velar mellan trygga studier och äventyr i Berlin medan Alice bestämt sig för det senare. När Alice reser i ren frustration och försvinner tvingas Sophie växa upp snabbare än hon varit beredd på för att ta reda på vad som hänt med hennes stöttepelare i livet.

Visst, Sophie och Alice både snackar om och ligger med killar. Men det är knappast en prioritering. Deras vänskapsband är starkare än något och det är därför det gör extra ont att känna med Sophies smärta när hon steg för steg närmar sig Alices öde. Vår hjältinna känns hela tiden trovärdig. Hon är ingen hjälplös nörd i början, samtidigt som hon inte blir någon superhjälte av stål när det väl gäller. Hennes utveckling från tonåring till ung kvinna via starka, känslomässiga trauman känns helt naturlig.

Mycket är tack vare en strålande kombination av välskrivet manus (av Adolfsson) och en sympatisk Jankell i huvudrollen. Dialogen känns inte sådär pajig som den lätt gör i svensk film, inte minst sådan om ungdomar, och samtidigt slängs inga onödiga repliker omkring utan mycket sägs med Jankells uttrycksfulla ögon.

Adolfssons regi lyfter också filmen, med effektiv användning av musik och bilder. Skildringen av ungdomars vilda nattliv i Berlin är varken dömande eller romantiserande. Det är en trovärdig inblick i en kultur som Sophie försöker uppleva och förstå i syfte att följa i sin väns fotspår. Det är stora känslor som känns i magen. Det handlar om dödlighet – att våga, att känna, att gå under och ta sig upp igen.

Jag engagerar mig djupt i Sophies resa även om upplösningen inte håller samma nivå. Det känns också aningen typiskt att den Sophie förtror sig till i Berlin är en svensk, charmig kille – även om Iggy Malmborg (”Nånting måste gå sönder”) är bra i rollen. Det är på det stora hela imponerande lågmält spel från samtliga, även Stiernstedt och tyska Jella Haase.
Det finns inga användarrecensioner ännu. Skriv den första!
VISA FLER EXTERNA RECENSIONER +
Senaste kommentarer
22760
Jag tycker att skribenten avslöjar lite väl mycket i recensionen, han pratar om när man steg för steg närmar sig Alice öde, då förstår man direkt att det kommer inte gå bra för Alice. Enda som är bra i denna filmen är musiken, hög berörande musik, bortsett från det är filmen flummig, varken spännande, rolig, känsloladdat eller berörande på något vis, utan mest en trött gäspning, ger den en solklar 1:a tyvärr.
mickemetal
En överraskande bra ungdomsfilm. En stabil trea i betyg.

Veckans populära filmer

Visa fler