Tigers film 2000

"Tigers film" hade ursprungligen premiär år 2000, efter att först ha varit avsedd för hemmamarknaden. Någon på Disney slogs av snilleblixten att den randige titelfigurens äventyr antagligen hade relevans också för en större biopublik, och idén gav avkastning. "Tigers film" blev en kalassuccé på Box Office och beredde vägen för två ytterligare Puh-filmer på bio. Det är väl inget fel med det. Filmen är en charmig och barntillåten bagatell med improviserade sångnummer och en ganska så ljuvlig protagonist i den sprallige och oberäknelige Tiger.

Problematiskt blir det först när man börjar fundera över skälen för den aktuella nypremiären och inte kommer fram till något annat än att de är finansiella - då det var tolv år sedan filmen kom ut kan Disney lugnt räkna med att en helt ny generation ungar ska bänka sig framför duken. Nypremiärer är inget oprövat koncept, (tänk "Titanic" eller "Lejonkungen") men avsändaren brukar i regel skylta med något slags incitament för nysläppet: ett tjugofemårsjubileum, någon sorts restaurering, en 3D-upplevelse. Så inte här. Det är bara en "nypremiär" kort och gott. Något sådant skulle man knappast komma undan med om det var en vuxenfilm.

Själva filmen är i alla fall befriad från pengatörstande agendor. Tiger börjar grubbla över hur unik han egentligen är och kommer fram till slutsatsen att det antagligen finns en hel tigerfamilj som väntar på honom någonstans. Puh och de övriga djuren stöttar honom empatiskt i sökandet, men förvecklingar följer. Det är alldeles på vippen att bli vinter i Sjumilaskogen och de klassiska anspråkslösa teckningarna med sina höstiga färgskalor spelar perfekt med de mjuka djuren och deras stora känslor.

Samtliga karaktärer får gott om utrymme att visa sin egenart: Den nervöse Nasse, den depressive Ior, de pedantiske Kanin och, givetvis, den trögtänkte Puh. Det kan heller inte råda några tvivel om att Tiger har vad som krävs för att bära upp en långfilm. Han pendlar från otyglat vansinne till den djupaste bedrövelse, han studsar runt och brister ut i sång. Skulle man beskriva honom amatörpsykologiskt och för en vuxen person ville man gärna kalla honom manisk. Men nu är det här en barnfilm, och Tiger är helt enkelt bara rolig.

I den engelska originalversionen återfinns storheter som John Hurt, men de svenska rösterna går heller inte av för hackor. "Tigers film" är rolig, varmhjärtad och genuin. Den talar på ett välkänt och tryggt språk om vänskap och familjerillhörighet, om hur viktigt det är för individen att vara med i ett sammanhang. Man får bara glömma bort i vilket sammanhang filmen går upp på bio igen.