The Kingdom of Dreams and Madness (2013)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Innanför Studio Ghiblis väggar får vi följa Hayao Miyazaki och arbetet med hans sista film, 'Det blåser upp en vind'.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: THE KINGDOM OF DREAMS AND MADNESS

Kreativitet och melankoli
Dokumentärfilmaren Mami Sunada levererar ett nyanserat porträtt av animationsgiganten Studio Ghibli som kommer fånga både hårdkokta fans och oinvigda. Det bjuds på mängder med glädje och kärlek, men också en stor skopa melankoli.
Filmen inleds med sköna och svepande kameraåkningar som svävar in i Studio Ghiblis Tokyo-baserade lokaler under den period då arbetet med medgrundaren Hayao Miyazakis ”Det blåser upp en vind” var i full gång. Bara skildringen av det enorma och komplexa arbetet med det projektet hade räckt för att göra en intressant dokumentär, men Sunada och hennes ”The Kingdom of Dreams and Madness” stannar inte där. En hel del tid ägnas nämligen också åt studions historia och hur vänskapen mellan Miyazaki och regissören Isao Takahata (”Eldflugornas grav”) snabbt utvecklades till skarp rivalitet. 

Huvudfokus ligger dock på den förstnämnda biten och Sunada tittar in bakom kulisserna på detta slående analoga maskineri, oroväckande omringat av en allt mer digital värld. Maskineriet består av drygt 400 människor – ”créme de la créme” inom japansk animation – varav 100 ofta jobbar med ett och samma filmprojekt. Det finns inte en dator så långt ögat kan nå, utan det är pennor, papper och ren kreativitet som gäller. Den detaljerade inblicken i dessa människors liv, ambitioner och drivkrafter är en rejäl skatt och Sunada presenterar dem med beundran och värme som smittar av sig. 



Som väntat är dokumentären främst Miyazakis show, vilket ter sig ganska naturligt då han onekligen är Ghiblis allra största legend. Här är det dock snarare den fascinerande mannen bakom legenden som får träda fram, och det är ofantligt inspirerande att möta honom. Trots att han kallar filmskapande för ”rent lidande” jobbade han precis innan sin pensionering drygt tio timmar sex dagar i veckan, vid 72 års ålder. Ju mer man får reda på om hans enkla och rutinbaserade liv, desto svårare blir det att föreställa sig honom på Oscarsgalans röda matta. Vi får också bekanta oss andra viktiga kuggar i Ghiblis maskineri, exempelvis den störtsköna producenten Suzuki, den strikta juristen Nonaka – vars slips är den enda på hela bygget – och den livsnjutande kontorskatten Ushiko.



All denna spännande kreativitet och sprudlande kärlek till skapande är förtjusande, men det som höjer ”The Kingdom of Dreams and Madness” till skyarna är något helt annat. Oväntat nog finns det nämligen vissa djupt melankoliska nyanser i denna berättelse, och det är också de som är bäst. Miyazakis stundande pensionering gör att han reflekterar mycket kring sitt liv och hans existentiella ångest intensifieras. Han funderar kring om filmer fortfarande har någon inverkan, om de faktiskt gör gott i världen eller om de likt flygplanen i ”Det blåser upp en vind” bara blir en negativ kraft i slutändan. Han säger sig inte riktigt förstå sina egna filmer fullt ut, för hur ska vi kunna förstå filmerna om vi inte ens förstår världen som vi desperat försöker skildra? Miyazaki har alltså börjat tvivla på sitt livs verk och det är fullkomligt förkrossande och ohyggligt emotionellt träffande att se.

Melankolin kommer också utifrån, där den digitala revolutionen och den förändrade globala ekonomin har gjort det svårare för Studio Ghibli att verka. ”Dagarna av kreativ frihet är på väg mot sitt slut” säger Miyazaki, och hans kollegor håller med honom. Känslan av att deras tid tillsammans sakta men säkert rinner iväg är påtaglig hela filmen igenom, men en viss hoppfullhet sipprar också igenom. Ghibli är ju ”bara” ett namn påtalar någon, och kreativa människor kommer alltid att finnas. Allt detta tillför ett ljuvligt känslomässigt djup som är sällsynt i den här typen av dokumentär.



För de mest inbitna Studio Ghibli-fansen lär det här förmodligen bli årets film, men även för mer obevandrade människor (mig själv inkluderat) blir det en riktigt tillfredställande och gripande upplevelse. De specifika filmerna som studion har levererat är egentligen irrelevanta – ytterligare tydliggjort av avsaknaden av material från dessa i dokumentären – då det här i grunden är en berättelse om de passionerade människorna bakom kulisserna. 
Det finns inga användarrecensioner ännu. Skriv den första!
Det finns inga externa recensioner ännu. Lägg till den första!

Veckans populära filmer

Visa fler