Thalasso 2019

Komedi
Frankrike
93 MIN
Franska
Thalasso poster

Synopsis

Två franska giganter möts av en slump på en spaanläggning för thalassoterapi där de med gemensamma krafter överlever den påtvingade hälsoregimen tack vare insmugglade cigaretter och sprit samt delade hågkomster från forna sexuella erövringar.
Ditt betyg
5.0 av 2 användare
Logga in för att se betyg av de du följer

Info

Originaltitel
Thalasso
Biopremiär
31 januari 2020
Språk
Franska
Land
Frankrike
Distributör
Njutafilms
Ålder
7 år
Längd

Recensent

Jake Bolin

27 januari 2020 | 09:30

Urspårat tungviktarmöte mellan två törstiga kulturikoner

Det är högst oklart om Michel Houllebecq och Gerard Depardieu verkligen finner meningen med livet bland ångbad och vinflaskor i den här minst sagt skruvade metaproduktionen. För egen del hittar jag den Heliga Graalen.
Så här skulle jag försöka förklara vad som sker på filmduken för en utomjording utan förkunskaper:

”Mannen som ser ut som ett halvt komposterat penntroll eller en avfärdad konceptskiss för Gollum i ”Sagan om Ringen” heter Michel Houllebecq. Han är en av samtidens mest välkända och kontroversiella författare, ömsom tjärad och fjädrad på parnassen, ofta upplyft av kritiker som den franska litteraturens viktigaste röst.

Den andre, med den kolossala magen och den karaktärsstarka näsan, är Gerard Depardieu. Frankrikes mest hyllade skådespelare har odlat en persona som älskvärd luns och hedonist sedan tidigt åttiotal, men på senare år har nyhetsrapporteringen om honom mest kretsat kring irrationella beteenden och diverse hyss. Depardieu Oscarsnominerades för ”Cyrano De Bergerac”, nuförtiden urinerar han på flygplan och är både landsman och tjenis med den ryske presidenten Vladimir Putin.

Platsen där dessa båda konstnärsgiganter stöter på varandra är ett lyxspa som heter Thalasso. Houllebecq har tvingats dit av olika läkare på grund av katastrofala levervärden. Depardieu ondgör sig över att vara satt på strikt diet eftersom han har ett doktorsintyg på att hans inre organ helt enkelt är ”ovanligt stora” sedan födseln.

Ja, Houllebecq och Depardieu häller ändå i sig enorma mängder insmugglat rödvin och kedjeröker fast personalen gör sitt bästa för att hindra dem. Det rör sig trots allt om två på olika sätt högfungerande alkoholister (Depardieu har en gång hävdat att han kunde sänka 14 flaskor om dagen när han var i högform).

Nej, det här är ingen dokumentär i strikt mening utan ett slags metaberättelse där manus och dialog tycks ha improviserats fram på minutbasis. Man varken kan eller vill avgöra var den verklige personen upphör och karaktären tar vid.

Jag har heller ingen aning om vad Michel Houllebecq far efter när han gråtande redogör för sin teori om köttslig uppståndelse efter döden, du ser ju att Gerard Depardieu själv råder honom att uppsöka en psykiater. Nu minns den forne skådespelargiganten å sin sida den gången han hade gruppsex med Muhammed Ali. Den legendariske boxarens penis var tydligen förvånansvärt liten, men, funderar Depardieu vidare, det kan förstås bero på att den ofrivilligt kontrasterades mot de massiva överarmarna.

Du har rätt i att Houllebecq oftast framstår som halvt medvetslös där han stapplar mellan kryoterapi och avancerade lerinpackningar, och det är också en helt korrekt iakttagelse att Depardieu har en lika svårförklarad som oemotståndlig pondus, fast han mest bara häver ur sig obscena anekdoter och spyr galla över fransk politik.

Vad gäller den här andra historien, filmens handling i brist på bättre ord… Som jag förstår det så misstänker Michel Houllebecqs vän Mathieu (en smått hotfull MMA-fighter med en väldigt hög panna) att författaren vet var hans åttioåriga mamma befinner sig.

Houllebecq är måttligt engagerad i frågan. Han vänder sig till en spåkvinna för att förhöra sig om hur stora chanser han har att bli Frankrikes näste president. När hon visar honom Tarotkorten känner han sig stärkt i sina ambitioner och menar att ett av motiven är en porträttlik avbild den person som ska utses till nästa utrikesminister.

Sylvester Stallone är arketypen för en amerikansk actionhjälte med begränsat känsloregister. Det där är uppenbarligen inte han på riktigt, utan en imitatör iförd svart skinnpaj som härmar den säregna, släpiga basstämman helt på pricken. ”Sly” och den smygrökande Houllebecq möts på en månupplyst väg utanför anläggningen. Michel Houllebecq hyllar Stallone som en av världens bästa skådespelare.

Men ingenting av det här är viktigt i den bemärkelsen att du behöver spekulera i varför saker och ting sker eller huruvida händelseutvecklingarna är menade att förmedla ett budskap eller liknande. Det är bättre om vi försöker förhålla oss till ”Thalasso, eller hur Houellebecq och Depardieu hittade meningen med livet igen” (som på engelska har fått den fullkomligt intetsägande titeln ”Just Great”) som ett välsignat rus.

Jag vet att du precis som jag kommer att grubbla och förundras långt efteråt, men ödsla inte bort tiden på att söka efter ”svar”. Jag tror att både Michel Houllebecq och Gerard Depardieu skulle ge ett liknande råd. Man kan inte utan vidare förutsätta att någon av dem minns inspelningen.

Åk nu hem till din galax och förklara för de andra utomjordingarna att du just har sett en av de roligaste filmer som har producerats på Tellus under tvåtusentalet. Upplys dem om att vi människor kanske inte begriper oss på abstrakta koncept som hållbarhet och rättvisa, men att vi då och då får till det vad gäller svårt förvirrade och högabsurda mockumentärer som utforskar – eller i alla fall vispar runt lite håglöst i – vad det möjligtvis kan innebära att åldras som uppburen och ifrågasatt kulturikon.”
| 27 januari 2020 09:30 |
Skriv din recension
Vad tyckte du?
Användarrecensioner
Det finns inga användarrecensioner ännu. Bli först med att recensera Thalasso
Andra kritiker
Det finns inga andra kritiker ännu