Ruva 2022

“Ruva” drar oss in i handlingen med en gång då en fågel flyger in i vardagsrummet och skapar kaos i pastellidyllen som mamman (Sophia Heikkilä) skapat för sin populära blogg "Lovely Everyday Life”. Där visas den evigt leende familjen upp bestående av pappan (Jani Volanen), sonen, och dottern Tinja (fantastiska Siiri Solalinna).

Tinja har inga vänner, men hon hittar ett konstigt ägg i skogen som hon kärleksfullt pysslar om tills det kläcks. Den (till en början) fågelliknande varelsen som kommer ut ur ägget blir hennes bästa vän och - rätt snart - även hennes värsta mardröm.

Regissören Hanna Bergholm har med stadig hand skapat en jämt och fint berättad coming-of-age-skräckis med en unik knorr på det välbekanta dubbelgångartemat. Tinja har starkare moderskänslor för varelsen, som hon döper till Alli, än hennes egen evigt kameraleende mamma har för sina barn. Därför skyddar hon Alli även när situationen eskalerar utom hennes kontroll, och det är kanske inte så konstigt för vem ger henne mest kärlek tillbaka; den svartsjuka eller den känslolösa?

Filmfotot är bedårande med glimrande solljus och skandinaviska sommarnätter sett genom Jarkko T. Laines kameralins, men det tjusiga hemmet har en vass, metallisk och stel känsla som i nåt gammalt Twilight Zone-avsnitt där man tagit bort naturliga ljud som fågelkvitter så att en kulissliknande känsla blir kvar. De enda dunkla, underexponerade sekvenserna är med Alli…

Skrämselnivån på “Ruva” är dock mild. Bergholm berättar att hon är inspirerats lite av E.T. för Alli  (jag tänkte samma sak blandat med Gollum och något från “Jurassic Park”, samt kryddat med en gnutta häxa ur Joel Coens “The Tragedy of Macbeth”) Resultatet är imponerande, särskilt som Alli inte är mycket CGI utan mest docka, skapad av animatronik-designern Gustav Hoegen.

Till detta kommer en stor portion samtidssatir, och resultatet är en underhållande, spännande och vacker filmupplevelse.