Regissör
Huvudrollsinnehavare
RECENSION: RAY
Otroligt bra Foxx i oengagerande film
Ray Charles är en intressant figur. Inte nog med att han skapade historia i sin ogenerade fusion av olika musikstilar, han lyckades också bli en stjärna mot alla odds. Denna förtjusande farbror gick tyvärr bort för ett år sedan och saknaden av det blinda leendet känns stor. Därför känns biografin “Ray” som en viktig idé och som en påminnelse om den fantastiska musiken han skapade.
I USA har det mest handlat om hur otroligt bra Jamie Foxx porträtterar Charles och det är svårt att ha invändningar. Foxx lyckas tvätta bort sitt egna tvålfagra ansikte till förmån för det där speciella leendet som Charles hade och spotta ur sig en riktigt fin prestation. Han klarar av att både fysiskt och emotionellt ge en fullt trovärdig bild av ett stukat geni och visst luktar det Oscar lång väg.
Tyvärr är själva filmen inte alls lika engagerande. Regissören Taylor Hackford berättar i största del en linjär historia som utspelar sig kronologiskt från Charles första större jobb som pianist till tiden på en avgiftningsklinik. Det finns också obligatoriska flashbacks till den barndom som spökar i huvudpersonens tankar. Ett ganska så schematiskt upplägg alltså och det fungerar inte speciellt bra. Det spelar ingen roll hur bra Foxx är i huvudrollen, efter ett tag blir det helt enkelt för tråkigt för att bry sig. Mycket beror på den långa speltiden som tickar in runt två och en halv timma. Ett annat problem är att man hela tiden väntar på en “pay-off” som aldrig kommer. Slutet blir väldigt abrupt och trots att biobesökarens rumpa gärna hade velat gå för länge sedan, hade man gärna offrat några minuter till på en bättre avslutning.
Men det finns naturligtvis ljusglimtar här och där. Scenerna mellan Charles och hans fru Della Bea (Kerry Washington) känns äkta och träffar en rakt i hjärtat. Själva tidsperioden är välfångad och fotot är imponerande. Allra bäst är egentligen de sekvenser där vi får se Charles jamma i studion. Här kommer hans musikaliska genialitet fram och efter ett tag inser man att musiken i sig egentligen säger mer om honom än filmen. Den “coole katten” är för alltid saknad.