Pine Ridge 2013

Svenskfödda Anna Eborn har i sin långfilmsdebut valt att följa ett antal ungdomar i ett indianreservat i South Dakota. Självmordstatistiken bland unga i Pine Ridge är den högsta i hela USA och det är onekligen inte de mest optimistiska individer vi får möta. Ändå finns där en värme och en välvilja som smittar av sig och är mycket påtaglig.

Jag känner mig priviligierad över att få ta del av deras liv och kommer på mig att verkligen tycka med och också om i princip alla. Trots att mycket ter sig dystert och att besvikelserna på sina håll hopar sig så lever livet vidare för de flesta. För att det helt enkelt gör det av bara farten.

Dokumentären är filmad med kameran som en ständigt närvarande och hyfsat objektiv följeslagare. Lite flugan på väggen-princip. Ingen berättarröst leder oss rätt utan vi får ta del av bilder och berättelser rakt av. Långa tagningar gör intima djupdykningar i personliga historier och öden som griper tag. Anna Eborn utmålar ingen som ett offer och ingen verkar känna sig som det heller. Det är inte synd om dem. Livet bara råkar vara orättvist ibland.

Filmen är mer ett konstaterande över tillståndet som råder. Den är inget debattinlägg och försöker inte ge svar på något, utan mest bara vara en röst till de som annars inte hörs. Berättarstrukturen är närmast obefintlig och lämnar ibland en del övrigt att önska. Visst kan jag se ett syfte med bilderna men hade nog önskat ett tydligare sammanhang på sina håll. Nu är det mer som att vi i publiken kikar in, men aldrig riktigt på allvar tar del i det betraktade. Vilket är lite synd.

"Pine Ridge" är en lågmäld men mycket angelägen och vacker dokumentärfilm. Trots ett allomfattande och ibland lite luddigt grepp berör den och belyser ett samhälle och människor i det som inte görs åskådliga för ofta.