Nanny McPhee och den magiska skrällen 2010

Emma Thompson (en gång i tiden Oscarbelönad karaktärsskådis och manusförfattare) har förutom att återigen ta på sig lösnäsan och tillhörande Buttericksprylar i titelrollen, även fått för sig att skriva och producera det här spektaklet som förutom imponerande namn i rollistan knappt höjer sig över direkt-på-DVD-kvalitén.

Nanny McPhee är en effektiv men hiskeligt ful barnpassare som magiskt dyker upp vid lämpliga tillfällen, som ute i en engelsk by under andra världskriget där stackars Maggie Gyllenhaal (!) har fullt upp med både bråkiga snorungar, deras bortskämda kusiner OCH en konkurshotad bondgård medan maken är ute i krig. Som tur är löser sig allt när Nanny knackar sin trollkäpp i marken och ungarna lär sig ödmjukhet, samarbete och vänskap snabbare än du hinner säga "moralkaka".

"Nanny McPhee och den magiska skrällen" är en ganska oförarglig film som lär uppskattas av lättroade barn upp till 12 år som finner höjden av humor när folk ramlar i lerpölar och datoranimerade grisar simmar konstsim. Och visst är den pedagogiskt korrekt där de fördomsfulla, bortskämda rikemansbarnen från storstan lär sig att uppskatta det härliga livet på landet. Men att det ska vara så fruktansvärt förutsägbart att t o m min 1-åriga systerson kan klura ut upplösningen känns onödigt. (Thompson praktiskt taget sammanfattar hela filmen tidigt i en enda replik.)

Sen kan man fråga sig vad torpeder som stjäl folks njurar och desarmering av en bomb gör i en barnfilm. Och scenen med de sjungande möblerna är direkt otäck, men det kanske bara gäller vuxna som växt upp med "Poltergeist" och skruvade Tim Burton-filmer (innan han gick och blev Disney).

Det vräks på med specialeffekter som säkert är häftiga om man är en liten knodd. Dock känns fler än en ganska omotiverade, särskilt mot slutet där allt havererar i ett enda stort omotiverat fyrverkeri på ett sädesfält, orsakat av en rapande skata. Ni fattar upplägget.

Att man lyckas samla ihop Gyllenhaal, Rhys Ifans, Ralph Fiennes och Ewan McGregor (blinka och du missar honom) i en och samma film är imponerande men det är synd att ingen av dem har något vettigt att göra, inklusive Thompson själv vars insats är starkt tidsbegränsad. Och stackars Maggie Smith tvingas göra sig själv till åtlöje som virrig seniltant som sätter sig i kobajs. Barnen är dock hyfsat rara och Gyllenhaals brittiska accent funkar oväntat bra men allt det där försvinner ju med den väntat horribla svenska dubbningen.

Visst är det fint med en film som kanske kan uppmuntra ungar att leka utomhus nu när sommaren kommer, och det släpps ju utan tvekan värre rullar för barn ("Winx" någon? "Alvin & gänget"?) men det är ju fy och skam att samla ihop en sådan superensemble och inte komma med något bättre när Pixar gjort barnfilm även vuxna kan uppskatta i flera år.