Modigliani 2004

Andy Garcia porträtterar Modigliani, den arroganta men charmfulle konstnären, som under 1900-talets början delade på Parisbornas uppmärksamhet tillsammans med mästare som Picasso och Kipling. Uppmärksamheten för just Modiglianis konst var föga, istället var han känd för sin högljudda, vilda och charmiga attityd, vilken lockade mångas blickar. I det antisemitiska Paris inte minst för att han var jude. Modigliani kämpar mot sprit och tuberkulos, sin barndom och sina kvinnoförhållanden, samt att överträffa ärkerivalen Picasso både vad gäller karriär och utstrålning. En konstnärstyp vi har sett många gånger förut – klyschor finns här gott om. Men ibland dyker det upp lite, i brist på andra uttryck, moderna inslag som håller igång ett bra tempo och fyller ett underhållningsvärde. Till exempel: hur vana är vi att höra techno i en konstnärsfilm som utspelar sig år 1919?

I inledningen berättar Jeanne, Modiglianis flickvän, hur kärlekens kraft kan dra en långt ned i helvetet, kärlekens fördärv. Vi ser henne senare kämpa för att hålla kvar en man vars problem är så många och omfattande att hon själv fullständigt manglas sönder. Kvar återstår till slut endast en tunn degbit, vars elastiska anpassningsförmåga verkar obegränsad. Och sympati får man, ibland på gränsen till tårdrypande. Dessvärre är det svårt att stå ut med Elsa Zylberstein, vars vackra ansikte använder alltför kraftfulla uttryck. När hon ståendes framför en ångerfull Picasso redogör för sin tomhet efter den värsta dagen i sitt liv rinner maskaren ända ned till hakan. Kanske har Elsa fallit offer för en oerfaren regissör som uppmanande sagt: - Ta i allt du kan! Garcia smälter däremot bättre in och presterar med större trygghet, men överlag är spelet ojämnt; emellanåt överraskande laddat, däremellan väldigt tillrättalagt.

Modiglianis liv var intensivt, så är också filmen. Den försöker greppa tre historier samtidigt: relationen med Jeanne parallellt med den närmast hatiska dragkampen med Picasso, för att stundtals också ge små färgklickar av Modiglianis konstnärliga skapande. Det måste gå att skildra den intensiteten mindre förhastat och mer eftertänksamt, utan att förlora tempo, tänker jag. Om jämförelsen är tillåten så var ”Flicka med Pärlörhänge” mer behaglig att följa, och minst lika medryckande. Varför? Jo, där var historien en, inte tre. Man får helt enkelt aldrig grepp om vad filmen vill berätta. Och istället landar den i ett fack med titeln: ”tårdrypande och en aning slarvig underhållning”.