Me and Orson Welles (2009)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
En tonåring får en roll i "Julius Ceasar" vid Mercury Theatre som regisseras av en ung Orson Welles 1937.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: ME AND ORSON WELLES

Stolthet och fördomar
Kom igen, kan verkligen en film med den där osnutne snorvalpen från en serie musikaler i skolmiljö verkligen vara något att hänga i den metaforiska julgranen? Skojar jag inte april med er nu? Bara lite? Nej, faktiskt inte ens bara lite.

Jag hade helt missat att Richard Linklater ("A Scanner Darkly", "School of Rock", "Before Sunrise/Sunset"-filmerna som jag pinsamt nog inte sett) regisserat "Me and Orson Welles", det gick mig förbi tills recensionsexemplaret låg i min hand. Frågan är om det hade hjälpt, att någon jag uppskattar och regisserar står bakom, när Zac "High School Musical" Efrons närvaro ändå var tillräcklig för att göra min skepsism stor. Trots att jag hört gott om filmen innan, och att ämnet Orson Welles alltid tilltalar, och att jag är fruktansvärt förtjust i Claire Danes. I sanningens namn var min skepsism baserat på inte mycket mer än ytlig bekantskap, jag har nog inte sett den unge aktören i något mer än enstaka gästspel i TV, och det är en fördom jag får ställa på ända.

Tiden för dramat är 1937. Efron spelar en ung man, en tonåring ännu i high school, som drömmer om att bli skådespelare. Han är driven, vilket tillsammans med en gnutta tur leder honom mot Orson Welles teater Mercury och en liten roll i dennes uppsättning av Shakespeares Julius Ceasar. Genom den briljante men arrogante och nyckfulle Welles utspel och relationen med hans assistent Sonja, får vi följa en kort och omtumlande period i den unge mannens liv.

Det är ingen sockersöt historia, som jag bara av Zac Efrons namn kanske hade väntat mig, utan vad som känns som en äkta och realistisk skildring av såväl Welles som livet på Broadway under hans ledning i mitten av 30-talet, och det var som man säger inte en dans på röda rosor. Från filmens början leds vi rätt in i allt, in i historien och in i karaktärerna, utan en massa tid på onödiga presentationer, och det är ett tempo som tacksamt hålls genom hela filmen. Dessutom under en attraktiv yta, av snyggt foto och tidsenligt vackert scenografi. Jag vet inte om "Me and Orson Welles" känns särskilt Linklateresque men det är en välgjord och genomtänkt sak.

För att åter knyta an till min fördom, kan jag konstatera att Zac Efron är en bra skådespelare. Ett bra val inte bara för att han redan bor i en kropp som ser ung och naiv ut, utan för att han bär den som sig bör. Blir aldrig irriterande eller gnällig, vilket annars kan vara ett problem med den typen av karaktärer.

Ändå är han ingenting mot Christan McKays Orson Welles i en allt annat än ensidig tolkning. Han blir regissören och skådespelaren i all sin unga arrogans och burdushet, sitt kunnande och genialitet, och sitt medlidande och manipulerande. McKay är från sin passande smått magnifika entré och ända till slutet en ren fröjd att se.

Precis som Orson Welles själv blir filmen om honom och en ung grabb med ambitioner aldrig förutsägbar. Trådar som jag trodde uppenbara behandlas på ett fullt naturligt och tillfredsställande sätt. Richard Linklater är en utmärkt filmskapare och inte heller här, i en liten film om alla möjligheter som ligger framför oss, sviker han.

Det finns inga användarrecensioner ännu. Skriv den första!
Det finns inga externa recensioner ännu. Lägg till den första!
Senaste kommentarer
David Brent
Pitt är sjukt underskattad, borde lätt ha nominerats för Seven, Babel och Mordet på Jesse James. Han gör alltid nåt intressant med alla roller, ägde ju Burn after reading tillsammans med Malkovich så han kan ju spela komedi också. Vet från en intervju med Duvall som jag såg för några år sen att han då ansåg Pitt vara den största talangen i branschen, men att han såg för bra ut och därför inte fick den respekt han förtjänade. Tyvärr kan jag inte säga detsamma om Efron=)
David Brent
Har nu sett filmen den får en svag trea från mig. McKay är en uppenbarelse som geniet Welles, riktigt bra. Kan inte säga detsamma om unge herr Efron. En rolig replik i filmen är när Welles säger till Efrons karaktär att "du är en gudabenådad skådespelare". Började asgarva för ironin kan ju inte vara större. Så okarismatisk och befriande från tyngd i rollen att han håller på att stjälpa hela filmen. Kass skådis helt enkelt som jag definitivt gett sin sista chans!
P U T T E
Jo jag håller med dig, Pitt satte ribban :) det där blev ju som det blev, rätt högt redan från start. Men även han gjorde väl ett par nonsens roller innan, ta bara rollen i tv-serien Dallas, men som sagt, jag håller med dig. 

Men trots att han faktiskt HADE talang så var det många som gnällde på honom ändå och än idag verkar det ju vara svårt för honom att tex vinna ( ja ens bli nominerad till ) en Oscar.
Visa fler (14)

Veckans populära filmer

Visa fler