Louder Than Bombs (2015)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
En berömd krigsfotograf omkommer i en bilolycka. När familjen tre år senare går igenom hennes bilder inför en utställning uppdagas en obehaglig hemlighet.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: LOUDER THAN BOMBS

Lågmäld och elegant familjeskildring
Förväntningarna har varit höga på Joachim Triers tredje långfilm "Louder than Bombs", i våras uttagen till huvudtävlan i Cannes som första norska film på 36 år. Efter de hyllade skildringarna av unga Oslomäns inre kamp mot sig själva i "Repris" och "Oslo 31 augusti" byter Trier och hans ständige medförfattare Eskil Vogt oslonorskan mot New York-engelska utan att för en sekund frossa i den nya settingen eller förlora sitt säregna filmiska språk i översättningen.
Familjen läggs under lupp i Joachim Trier och Eskil Vogts nya film. "Louder Than Bombs" öppnar med bilden av en ung far spelad av Jesse Eisenberg som håller sin nyfödda dotter i famnen, han är där men samtidigt någon helt annanstans och vi som publik förstår snart att det här kommer att handla om sköra familjerelationer. 

Filmen följer Gene (Gabriel Byrne) i hans försök att återfå kontakten med sina två söner Conrad (Devin Druid) och Jonah (Eisenberg) efter hans frus, den hyllade krigsfotografen Isabelle Reeds (Isabelle Huppert) plötsliga bortgång. Det är den tidlösa berättelsen om hur ett dödsfall inom familjen kastar nytt ljus på övriga familjemedlemmars nedtryckta problem. Det som på inledningsvis skulle kunna misstas för en relativt konventionell indie-snyfthistoria om vikten av att prata med varandra, vecklar stegvis ut sig, via ett manus som rör sig fram och tillbaka i tid och rum mellan dess karaktärers tankevärldar, till en film som verkligen tar sig under huden på sina karaktärer och skärskådar varje relation på djupet utan att försök till förenklingar.

En av duon Trier-Vogts starkaste signum, som man förfinat från filmerna "Repris" (2006), "Oslo 31 augusti" (2011) och Vogts egna mycket sevärda regidebut "Blind" (2014), är förmågan att filmiskt gestalta en värld som visuellt och känslomässigt upplevs som väldigt närbesläktad med våra inre bilder, drömmar, minnen och tankar. 

Istället för att söka dramatik i smällande dörrar och höga skrik formar de mer tredimensionella karaktärer genom att leta efter det stora dramat på insidan i form av minnen, intryck, drömmar och dagböcker. På ett närmast ”Malickskt" vis gestaltas våra karaktärers inre världar med ljud och bild som flyter fritt i associativa flöden, likt i "Blind" kan händelseförlopp ur filmen utspela sig på flera platser i tid och rum samtidigt, berättarröster lånas karaktärer emellan för att skildra tankar på ett formmässigt rent och avskalat vis som får en att fundera på varför inte fler filmskapare försöker ta sig in i människors huvuden. För Vogt och Trier känns det som det mest naturliga vägvalet i världen.

Tillsammans med den ständige fotografen Jakob Ihre och återkommande klipparen Olivier Bugge Coutté har det nordiska teamet sytt en närmast postdramatisk film kring en karaktär som inte längre finns, som utspelar sig i tomrummet efter en frånvarande moders självmord, i mellanrummen mellan de dramatiska scener vi ofta ser när stora tunga känslor ska översättas i rörlig bild. Istället väcker Trier och Vogt publikens intresse för de oförklarade händelser vi inte fått se och det som karaktärerna aldrig helt lyckas få sagt. Kanske får vi som publik, på många sätt likt hennes familjemedlemmar aldrig riktigt träffa den verkliga Isabelle utan endast möta henne genom de minnen och frågor som den frånvarande mamman lämnar efter sig. 

Det är ett lågmält familjedrama om tomrummet och minnena som krigsfotografen lämnat bakom sig inom familjen, om en tystnad mer dramatisk och högljudd än alla bomber i världen.

Rollistan rymmer en dröm av väl utvald begåvning, Eisenberg visar stor bredd som den utåt starke men inåt svage Jonah, men finast tecknad och porträtterad är nog Gabriel Byrnes fader, en modernt medlande fadersgestalt som till viss del påminner om hans skildring av den trygge psykologen Paul från ”In Treatment”, en man som har försonats med både sin frus otrohet och självmord men kämpar med att på ett nästan lite väl hänsynsfullt vis nå fram till sina söner. I en av filmens allra vackraste återblickar berättar han om hur han lagt ner timmar i hemlighet framför datorn på att skapa en egen karaktär i sonen Conrads fantasy-onlinespel, utforskat spelet i timmar och letat upp sin son i spelvärlden för att direkt bli huggen till döds av den helt ovetande sonens karaktär.

Möjligen resulterar Vogt och Triers distanserande manus i att vi får ett drama utan stort D som aldrig riktigt når ett förlösande känsloklimax. Filmen gör istället en poäng av att undvika de stora stråkarna och hålla sina karaktärer på ett visst känslomässigt avstånd för att understryka tematiken kring hur vi blir främmande för varandra genom undvika att ta i det som smärtar. 

Likt "Oslo 31 augusti" smyger sig "Louder than Bombs" varsamt på en som de minnen och dimmiga känslotillstånd filmen skildrar. Det tyder på en stor begåvning att Trier redan efter så få filmer har hittat sitt karaktäristiska filmspråk och så friktionsfritt lyckats översätta det till amerikanska med fullständig kontroll över både estetik, ton och skådespel. Hans prismatiska sätt att skildra en mental tillvaro, hade i fumligare händer dragit sin publik ut ur berättelsen medan det här fördjupar historien och får oss att stundtals landa med fullständig närvaro i små ögonblick som känns både helt sanna och poetiska i sin enkelhet. Det är ett mästerligt hantverk och en vansinnigt elegant film, väl värd ett återbesök.
Det finns inga externa recensioner ännu. Lägg till den första!

Veckans populära filmer

Visa fler