Limits of Control (2009)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Dramathriller av Jim Jarmusch om en ung, mystisk ensamvarg, som är på väg att begå ett grovt brott. 
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: LIMITS OF CONTROL

En fascinerande resa
När Jim Jarmusch tar med oss på en resa, gör han det inte enkelt för oss. Det är långsamt, upprepande och obegripligt bra.

Isaach De Bankolé, som tidigare arbetat med Jarmusch i exempelvis "Ghost Dog" (och utöver det synts i saker som "Casino Royale" och någon omgång av "24") är den ensamme mannen (Lone Man i rollistan), på uppdrag av olaga sort i Spanien. Vad det är för uppdrag, får vi undra över, det lämnas länge som ett mysterium.

Ett av mitt livs stora områden av skam, är att jag tidigare bara har sett en enda film signerad Jim Jarmusch. Det är en skam och en gåta, eftersom jag redan i teorin insåg att jag borde digga mannen, och efter "Ghost Dog" visade sig teorin stämma. Det var inte en engångsgrej, heller, vilket "The Limit of Control" är ett övertydligt exempel på.

Men varför?

Jag tror det är, för att det att resan den ensamme mannen gör är fascinerande i all sin enkelhet. Egentligen händer det inte så mycket, det är inget jag bara säger, och det lilla som händer, händer om och om igen, i olika men väldigt lika variationer. Den ensamme mannen åker till en plats, träffar något, utför sin procedur, dricker sitt kaffe ock åker vidare igen. Ibland besöker han ett museum. Rimbaud citeras. Det som sker är som ett spel, fast det är förstås inget spel.

Det är en fascinerande resa.

Det är en ganska tyst film. Väldigt lite dialog, inte mer än nödvändigt och knappt ens det. Detsamma gäller musiken, av en japansk grupp döpt till Boris, som samtidigt gör sina stunder - föga förvånande - mycket starkare. Ett smått surrealistiskt fokus på enskilda scener, eller snarare fokus på delar av scener. På något specifikt.

De Bankolé i huvudrollen är lysande, en man av lugn och cool, någon som kan kontrollera sig själv. Det dyker upp andra namn av stort intresse i filmen, John Hurt och Tilda Swinton och Bill Murray (för att nämna tre av de mer välkända), ingen av dem är med speciellt mycket men varje insats är i högsta grad minnesvärd.

Det vore dumt av mig att lämna den här sidan utan att nämna något om fotot. Fantastiskt fina, ofta ödesmättade, bilder av ett luftigt Spanien. Christopher Doyle har tidigare fotograferat filmer som "In the Mood for Love", "Hero" och "The Quiet American". Okej, den sista är kanske inte första exemplet man tar fram även om fotot är fint, jag är bara förtjust i den rent allmänt och tar gärna chansen att nämna titeln även här. 

Jag tror "The Limit of Control" är ganska typiskt något som inte passar alla, något som är att älska eller hata, men älskar man Jim Jarmusch är chanserna goda att man uppskattar även hans senaste utflykt.

Det finns inga användarrecensioner ännu. Skriv den första!
Det finns inga externa recensioner ännu. Lägg till den första!
Senaste kommentarer
17765
The limits of control, är precis vad man är på väg att tappa när man tittar på den här otroooligt sega skitfilmen
Danne
Jag säger att denna film är mer uppbyggd som en låt än en film.

Inledning med att han får uppdraget- intro
Han går runt i staden och tittar sig omkring-vers
Han sitter på caféet och väntar på folk som hela tiden pratar om olika konstformer eller andra ting- refräng

Detta mönster fortsätter ett tag till slutet då som självklar är crescendot och outrot.
David Brent
Jag brukar älska filmer med lite dialog, där bilderna och ansiktsuttryck säger mer än en massa ord, men den här filmen var ett undantag från den regeln. Bedövande seg. Fotot och musiken gillade jag dock och De Bankole' var bra. Stort plus att en av mina hjältar John Hurt dök upp i en kort sekvens, men filmen får 1/5 för det var olidligt segt och inget som engagerade mig på nåt större plan.
Visa fler (7)

Veckans populära filmer

Visa fler