Kick-Ass 2010

Action Komedi
USA
117 MIN
Engelska
Kick-Ass poster

Synopsis

Den nördiga tonåringen Dave Lizewski bestämmer sig för att bli en superhjälte kallad "Kick-Ass". Helt utan superkrafter, med hemmagjord kostym, men med brinnande ambition att rensa gatorna från brott, lyckas han göra ett namn för sig. Under sin resa stöter han på flertalet andra maskerade "hjältar" och skurkar.
Ditt betyg
3.4 av 3,233 användare
Logga in för att se betyg av de du följer

Recensent

Fredrik Adolvsson

1 april 2010 | 16:04

Man är vad man heter

Om man direktöversätter filmens titel till svenska, får man ett uttryck som jag är smått förtjust i och gärna använder, och jag har lovat att inte gå den uppenbara vägen och använda det i den här recensionen. Om inte dylikt löfte avlagts, då hade de två orden passat perfekt som beskrivning.

Det dröjer ett tag innan "Kick-Ass" kommer igång, dock. Den börjar stabilt men inte mycket mer, jag sitter och undrar om det här ska vara allt, om det här är var allt positivt förhandssnack kommer ifrån. Från titelkaraktärens första ordentliga slagsmål förstod jag, från det är det en brutalt underhållande rulle. Med betoning på brutalt.

Dave (spelad av det bästa med "Nowhere Boy", Aaron Johnson) är en helt vanlig medelmåtta i high school, en nörd som gillar serietidningar. Någonstans föds frågan varför ingen försökt, verkligen försökt, bli superhjälte tidigare och känner sig av omständigheterna manad att bli den förste. Han får anledning att ångra sitt beslut. Ett litet tag, i alla fall, det visar sig nämligen i klassisk tradition att saker måste gå illa innan det kan bli bättre. Innan en superhjälte kan födas.

Och bättre blir det, så här roligt har jag inte haft det i en biograf sedan "Planet Terror". Den som ogillar våld på film ska nog hålla sig borta och visst, är du en van konnässör av B-rullar kanske det är för lite, men för en film av den här storleken, kvaliteten och uppmärksamheten är det mycket ovanligt att se. Sedan gör det förstås sitt till att det mesta och värsta utdelas av Hit-Girl, en elvaårig flicka och en av de bästa karaktärerna någonsin. Tjejen bakom, Chloe Moretz, är bara en i raden av de genomgående utmärkta skådespelarvalen. Nicolas Cage som Big Daddy är bättre än på väldigt länge, Mark Strong gör återigen (senast i "Sherlock Holmes") en minnesvärd skurkroll. Jag har redan nämnt Aaron Johnson, och jag ville inte gå härifrån utan att säga Christopher Mintz-Plasses ("Supersugen") namn. McLovin' kommer alltid vara min hjälte.

Våldet och dess utdelare är inte allt, för karaktärerna är genomtänkta och historien känns under sina premisser logisk. Matthew Vaughn, som förstås även regisserat, tillsammans med Jane Goldman bygger vidare på en förlaga av utmärkte serietidningskreatören Mark Millar och gör det oväntat bra. De arbetade tillsammans även på "Stardust", men "Kick-Ass" vinner kampen, den är mycket jämnare. Dessutom med ett vinnande soundtrack.

Jag kan störa mig när det uttalas antingen i från filmmakarna vid promotion eller i filmen, att det här är den riktiga världen och sedan introduceras ändå prylar, händelser och sammanträffanden som bara kan vara hämtade ur en serietidningsvärld. Det störde mig här också, främst gällande Big Daddy och Hit-Girl, deras relation till varandra och samtidiga existens med Kick-Ass. Det senare är i samma linje men som tur är inte lika illa som den oerhört vältajmade slumpmässiga födelsen av Green Goblin i första "Spider-Man". Uppenbarligen återkommande i superhjältefilmer, eftersom Tony Starks stryktålighet utanför plåtlådan i "Iron Man" är något övermänsklig.

Skillnaderna är att där exemplet från "Spider-Man" fortfarande stör mig, och det från "Iron Man" gick över vid omtitt, kommer jag i "Kick-Ass" över det ganska omgående. Det är uppenbart att filmen inte tar sig själv på något vidare allvar, att det är en lek med hela undergenren (de popkulturella referenserna till såväl serietidningar som andra filmer torde göra det ganska tydligt) och när filmen verkligen drar igång, när våld utdelas, när en elvaårig flicka börjar släppa fula kommentarer och leker med skarpa vapen, då är det svårt att bry sig om det. Då glömmer jag även att filmen egentligen är aningen för lång och att det paradoxalt nog ändå finns vissa bitar som kunnat få mer tid till utveckling. Då sitter jag och bara njuter.

| 1 april 2010 16:04 |