Inte hela världen (2016)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Ett intensivt drama om en författare, som efter 12 års frånvaro åker tillbaka till sin hemstad för att berätta för sin familj att han snart ska dö. Men återföreningen blir inte som han tänkt sig. Snart väcks gamla minnen och förbittringar till liv och spänningarna mellan familjemedlemmarna kommer åter upp till ytan. Ingen orkar lyssna eller ta in någon ny information, utan alla har fullt upp med sin egen frustration. Dagen går mot sitt slut…
Visa hela synopsis
Betyg
Läs recension
2.0 av 3 användare
Ingen du följer har betygsatt
Logga in så gissar vi ditt betyg
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: INTE HELA VäRLDEN

Det här var ju trist, Xavier
Det är högst mänskligt att fela och unge kanadensiske talangen Xavier Dolan visar i och med sitt senaste verk att han är högst mänsklig. Och skönt är väl det egentligen, även om det är synd om oss i publiken då eftersom ”It's only the End of the World” är ett enda stort felande och inget annat än ett slarvigt hopkok av klichéer och högljutt svammel om ingenting.
Eller nej, kanske i och för sig inte ”ett enda”. Fortfarande är det på sina håll väldigt snyggt rent visuellt och ibland rycks man absolut med i den skönt skräniga musiken som övertygar i tillbakablickar och drömsekvenser. Men stunderna då detta sker är alldeles för få och i jämförelse med hans tidigare verk är detta inte mycket att hänga i granen.

Louis är en framgångsrik författare som inte träffat sin familj sedan han lämnade hemmet för 12 år sedan. När han plötsligt väljer att återvända gör han det för att berätta något väldigt tungt, som kommer påverka dem alla.

Som det brukar i sådana här familjesammankonstdramer blir det också här väldigt hetsigt snabbt. Även om mamman är lycklig över att återse sin son och lillasystern, som numera är vuxen, har längtat sig bedrövad efter detta, så är storebror inte alls lika glad. Vincent Cassel som den hetlevrade Antoine härjar oavbrutet och förvisso ganska trovärdigt. Problemet är att han i princip inte gör något annat. Hans bråkande eldar ännu mer på de underliggande konflikterna och annat gammalt groll som i och med Louis närvaro väcker och till sist gapar i princip alla de andra också.

Casten är av absoluta världsklass men ingen lyckas egentligen komma till sin rätt här eller lyfta helheten någonstans. Gaspard Ulliel är bra som den nervöst fåordige Louis, men kamerans nära fokus på hans och de andras svettiga ansikten förmedlar en obehagligt klaustrofobisk känsla som inte attraherar mig alls. Det är tidigt tydligt att Louis närvaro är en katalysator till de övrigas reaktioner, varför han egentligen inte behöver säga så mycket, men ändå är det just hans tafatta tigande som till sist går mig på nerverna.

Léa Seydoux spelar lillasystern och hon gör egentligen heller inte annat än skriker på storebror som skriker på lillebror, medan mamman skriker på dem alla. Marion Cotillard säger å andra sidan inget. Eller hennes karaktär, den underkuvade frun till Antoine pladdrar i och för sig ängsligt på om väldigt mycket, men samtidigt ingenting, och hon känns fullständigt menlös från början till slut.

Den enda en aning intressanta figuren i sammanhanget är mamman (Nathalie Baye) som med sin blåa ögonskugga och teatraliska närvaro är snuddande nära att bli till något mer än det. Fast tyvärr. Även där sätter historien käppar i hjulet. För det stora felet med filmen är just dess grundstomme, storyn, manuset och den ytterst svävande handlingen, eller bristen på handling.

Vi får aldrig veta vad som hänt, varför Louis åkte då för 12 år sedan, varför han aldrig kommit tillbaka, eller egentligen varför han ens nu är där. Vi får heller inte lära känna personerna som härjar i det där trånga huset den där söndagen, varför vi heller inte bryr oss ett dugg om någon av dem. De förblir högljudda stereotyper eller i vissa fall alldeles för tysta och tråkiga pappfigurer, utan varken mening eller mål i en historia som saknar precis detsamma.

Manuset bygger på en redan existerande teaterpjäs och det skulle kunna vara en av orsakerna till att Dolan inte får det att fungera. Men han lyckades ju väldigt väl med ”Tom at the Farm” för något år sedan, också den baserad på scendramatik, så jag tror inte det handlar om det.

Nej. ”Its only the End of the World” är inte annat än the end of a lång segersvit. Filmen har sina stunder men som sagt är det få och jag kan inte annat än fastslå att Xavier Dolan nu har förlorat ett set. Lika trist som det är för oss som hoppades på något mer, lika bra är det säkert för hans fortsatta utveckling och karriär som filmskapare. Man kan inte vara på topp jämt och av ett nederlag så här lär man sig förhoppningsvis ödmjukhet inför sin egen kreativitet. Jag hoppas och tror att han reser sig igen, starkare och ännu bättre än tidigare.
Det finns inga användarrecensioner ännu. Skriv den första!
Det finns inga externa recensioner ännu. Lägg till den första!

Veckans populära filmer

Visa fler