Gran Torino (2009)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Clint Eastwood är tillbaka såväl bakom som framför kameran i en berättelse om en krigsveteran från kriget i Korea, som när grannpojken försöker stjäla hans mest värdefulla egendom, en Gran Torino från 1972, bestämmer sig för att reformera tonåringen.

Den legendariske regissören, som började sin karriär som skådespelare i Sergio Leones spaghettiwestern-filmer och i filmerna om den hårdkokte snuten Dirty Harry, har kommit att bli en av de mest kritikerrosade och prisbelönta amerikanska regissörerna. Efter att ha regisserat filmer som Charlie Parker-filmen "Bird", "Mardrömmen", "Pale Rider" och "Heartbreak Ridge", fick Eastwood sitt stora genombrott och erkännande som regissör med "De skoningslösa", som kom att belönas med fyra Oscar, bland annat för bästa film och bästa regi. Han har sedan dess belönats med ytterligare en Oscar för bästa regi, för "Million Dollar Baby" och nominerats till ytterligare två, för "Mystic River" och "Letters from Iwo Jima".
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: GRAN TORINO

Dirty Harry lever än
Ryktet går att Clint Eastwoods roll som hårdingen Walt i "Gran Torino" blir hans allra sista. Då känns det helt rätt att han summerar den lysande karriären och visar att precis som i Walts Ford Gran Torino, brummar Clintans motor med samma kraft som 1972.

Min pappa brukar använda "Broarna i Madison County" som ett skräckexempel på varför min mamma inte ska få bestämma film när de går på bio, han vill varken betala för att se eller själv bli en kuvad Clintan som plockar blommor. När en snart 80 år gammal Clint Eastwood nu gör sitt kanske allra sista framträdande som skådespelare och samtidigt summerar sina 53 år i branschen, känns minnet av "Madison County" långt borta.

Eastwood spelar här Detroitbon Walt ("Don’t call me Wally!") Kowalski, en misantropisk Koreaveteran som spenderat sitt arbetsliv vid det löpande bandet i Ford-fabriken och nu efter att frun gått bort, spenderar han sina pensionsdagar med en öl i handen på altanen, surt blängandes på de asiatiska invandrarna som tar över hans kvarter.

Filmen har fått sitt namn efter Walts välputsade Ford Gran Torino -1972 som han hjälpte till att sätta ihop back in the days och nu parkerar framför huset varje dag som en symbol för ett romantiserat förflutet som aldrig kommer igen. Hans förhållande till grannarna blir inte bättre av att den yngsta grannpojken Thao (Bee Vang) gör ett försök att sno bilen för att bli accepterad av kvarterets gangstergäng, men Walt stoppar honom med bössan i garaget.

När gänget senare är tillbaka och startar ett bråk på Walts tomt är han där igen med det gamla M1-geväret och yttrar på klassiskt manér "Get off my lawn!". Walt blir en ofrivillig kvartershjälte som bjuds på mat och blommor och i hopp om att återfå familjens heder övertalar den snabbkäftade granntjejen (en skickligt debuterande Ahney Her) Walt att låta Thao jobba för honom, och långsamt växer en oväntad vänskap fram mellan de båda.

I förhållande till Eastwoods senare verk, framstår "Gran Torino" väldigt enkel och nästan lite klumpig i sitt något föråldrade sätt att berätta om dagens Amerika och dess korkade rasgränser, när Walts svart-vita pensionärsrasism börjar blekna inser han: "I have more in common with these gooks than with my own spoiled, rotten family.", men trots att filmen håller sig på den nivån så går det inte att förneka att den påverkar en på ett eller annat sätt, kanske kan det bero på att Clintan bjuder på en sällsynt komisk rollprestation.

Walt är på många sätt lik Clint Eastwoods Frankie Dunn i "Million Dollar Baby", och likt Dunn har Walt flera nyckelscener tillsammans med en präst, och även om han inledningsvis kallar filmens unge präst för en ”27-årig överutbildad oskuld” så rör han sig mot ett mer upplyst liv och när filmen får ett tyngre klimax än väntat är det svårt att lämna religionen utanför bilden.

"Ever notice how you come across somebody once in a while that you shouldn't have messed with? That's me." Säger Walt till några lokala busar, och vi vet att han syftar på fler personer än den hostande 78-åringen vi ser på duken. Ett helt liv i filmvärlden genomsyrar "Gran Torino", vi ser en pensionerad Dirty Harry som fortfarande har Magnumpistolen i bältet och vi minns Eastwoods hårdnackade figurer i rullar som "Unforgiven", "Heartbreak Ridge" och inte minst de gamla Spaghettiwestern-filmerna. Även om det stundtals gränsar till självparodi när Clintan grinar illa på sin trappa framför den Amerikanska flaggan med bössan i handen så lämnar en ikon den vita duken genom att bränna broarna till Madison County och både jag och pappa drar på smilbanden.

Gran torino (2008) – Clint Eastwoods macho och sentimentala filmiska verk.
Under 2000-talet har Clint Eastwood etablerat sig allt större som regissör med filmer så som “Mystic river” (2003), “Million dollar baby” (2004) och “Chageling” (2008), “Gran torino” hör även den till ett av hans mest hyllade verk och nominerades till en Golden globe och blev hans mest kommersiellt framgångsrika film och det är något av en gåta varför den fick dessa framgångar om vi tittar på dess kvalitéer. Walt Kowalski (som spelas av Clint Eastwood själv) är en krigsveteran från Koreakriget som efter sin frus död har blivit något av en ensamvarg. När en tonårspojke som bor granne med honom försöker stjäla hans käraste ägodel – hans gran torino tar han till med hårdhandskarna, han är nämligen en man som inte böjer sig för att ta till vad som han anser krävs. Men när hans grannar blir trakasserade av ett gäng viker sig inte Clint Eastwood för att hjälpa dom att skippa rättvisa. I och med detta blir hans grannar mycket tacksamma mot honom och en vänskap tar sig form. Till att börja med är skådespeleriet från flertalet innehavare mycket bristfälligt och överdrivet. Även fast Clint Eastwoold absolut inte är en skådespelare som inte kan gestalta en trovärdig roll är han en mycket begränsad skådespelare, rollerna han söker sig till är ofta tuffa och tvära i denna film dra han det hela ännu längre och hans roll och rolltolkning känns mest likt en stereotyp – utanför honom hänger en amerikansk flagga, i sina lådor har han krigsmedaljer, sitter försjunken i en fåtölj och talar hest om alla sina erfarenheter, är några på hans ägor springer han ut med geväret, och när han hotar ondsinta ligister gör han luftpistol för att visa hur risigt dom ligger till – det är omöjligt att gå in i en sådan här karaktär, sympatisera med den, eller ens ta den på allvar, då greppen är så otroligt slöa och fantasilösa. Att Clint Eastwood valt att gestalta ett såpas tunt och svagt manus (skrivet av Nick Schenk) är förvånande vid tanke på vilka möjligheter till manus han har att välja. Dess premisser utgår enbart från ett gängbråk som huvudkaraktären blir indragen i, och sedan binder till en vänskap. Gestaltandet av vänskapen är mycket krystad då vänskapen mer än beröra även vill väcka tankar kring kulturkrockar, utförandet är så otroligt klumpigt gjort i sitt försök till antirasism och öppenhet då den gestaltar stereotypa asiater med sin främsta bas byggt på fördomar, dom är överdrivet tacksamma till Walt som dom ger mängder med presenter, medan han inte alls förstår sig på varför dom gör det. Det kulturella porträttet blir så tunt och förutsägbarhet och försöker väcka skratt medan jag bara kan sucka över att det inte tänks till mer än så här i sin gestaltning av vad kulturer har att lära av varandra. Och när vänskapen tar sig form gör den det via att Clint Eastwood av någon anledning “ska göra man” av sin nya bekanta, det finns inga ambitioner på djup i berättandet utan kretsar enbart kring att köpa billiga sentimentala poänger och ha ett macho-uttryck och på så sätt väcka charm och humor. Och det är sannerligen förundrande att en regissör som Eastwood kan backa så i sin filmiska utveckling. Filmkompositören till filmen är Clint Eastwoods son Kyle Eastwood (född 1968) som till största delen är en jazzmusiker men även skrivit musik till filmer tidigare där i bland “Mystic river” och “Million dollar baby”, även om musiken inte precis fyller en stor funktion är den ganska intressant tillämpad till scenerna med val av instrument så som gitarr och piano som rör sig långsamt och harmoniskt i bakgrunden. “Gran toriono” är en otroligt tunn film med bristande ambitioner och verktyg till beröring med tanke om att förmedla budskap om allt som kulturella krockar kan leda till, men när kulturerna är såpas stereotypa är dom ironiskt kontraproduktiva för att föra fram detta budskap. Och det är få storfilmer som har såpas bristfälliga biroller skådespelarmässigt som “Gran torino”, dess storhet tycks enbart vara att det är en film som lyckas trycka på alla dom knappar som krävs för att locka fram sentimentalitet i tittarna som förblindar ögonen för alla dess uppenbara brister. Anton Carlson Ursprungligen skriven i Maj 2014.
VISA FLER EXTERNA RECENSIONER +
Senaste kommentarer
Film
Välgjord bra berättad badass rulle som höll mig engagerad från början till slut stark 4a
18949-0
för dåligt skådespel och för dålig story. Det känns bara som att folk tycker om den för clint är med i filmen.
Rostburken
så jävla kung clintan, jävla polish
Visa fler (30)

Veckans populära filmer

Visa fler