Goon (2012)

Nu är inte "Hit Somebody!" och "Goon" (som för övrigt är baserad på en verklig karriär) på något sätt karbonkopior av varandra, men innehållsmässigt tillräckligt lika för att det ska märkas, speciellt om man som Kevin Smith redan hade valt ut Seann William Scott för huvudrollen i sin film. Och Smith gick istället vidare med en annan skådespelare.

Min besvikelse är att jag hade hört bra saker om "Goon". Det lät lovande, speciellt när skådespelare jag verkligen uppskattar, som Liev Schreiber ("RKO 281", "X-Men Origins: Wolverine") och Alison Pill ("Scott Pilgrim vs The World", "The Newsroom") och just Seann William Scott ("American Pie"-filmerna), är inblandade.

Och visst, de gör bra ifrån sig. Scotts småkorkade men snälla karaktär (titelns goon, Doug Glatt) känns en aning förlegad, gjord, men han gör det med den äran. Ger hjärta till karaktären. Underbara Pill är charmig som få men hennes karaktär känns inte helt genomtänkt, eller ens nödvändig, det lilla hon tillåts tillföra till historien räcker inte för tiden hon ges i bild. Lite samma sak med Schreiber, även om hans roll är liten.

Inte helt genomtänkt. Det är en rätt passande beskrivning av "Goon", av hela filmen, av någonting som mest trampar vatten, eller åtminstone en struktur som saknar ett ordentligt mål. Jag vet, det är en filmatisering av en biografi och kanske ville man bara visa den här delen av Doug Smiths (verklighetens Glatt) liv. Samtidigt behöver även en biografisk film struktur, och jag tror det är ännu viktigare som här när man ändå verkar ha tagit sig vissa friheter med verkligheten.

Jag blev inte förvånad av att läsa att karaktären Pat, Doug Glatts bäste vän, spelas av en av manusförfattarna, Jay Baruchel. I ett film full av fula ord och dumheter är det han som kläcker ur sig flest av båda. Gissningsvis är det tänkt att vara skitroligt. Det misslyckas, jag tycker inte filmen i stort är en särskilt rolig rulle, och att just en manusförfattare ser sig själv som denna pubertala trams-Pat visar rätt fint var nivån ligger.

Och inte ens våldet fick mig på gott humör. Jag gillar våld på film, underhållningsvåld kan vara väldigt kul, men den här hockeyvåldsgrejen är alltså en verklig sak. Då förstår jag inte lockelsen. Jag förstår inte vad som ska vara så bra.

Mina ord kan vara onödigt hårda, "Goon" är trots allt inte en svidande usel historia, och det finns bra bitar, men jag hade väldigt svårt att hitta något engagemang.