Ghabe 2020

Romantik Drama Thriller
Sverige
100 MIN
Svenska
Ghabe poster

Synopsis

Året är 2015 och Monir är en av 160 000 asylsökande som anländer till Sverige. Från krigets Syrien kastas han direkt in i den svenska urskogen där tiden står stilla och mörka, förträngda minnen snart gör sig påminda. Men allt är inte nattsvart. Moa, en storstadstjej som även hon är på ett slags flykt, befinner sig också i skogen över sommaren. Är deras nyfikenhet för varandra starkare än undertryckta rädslor och fördomar?
Ditt betyg
Användarbetyg saknas
Logga in för att se betyg av de du följer

Info

Originaltitel
Ghabe
Biopremiär
16 oktober 2020
Språk
Svenska
Land
Sverige
Distributör
Lucky Dogs
Längd

Recensent

Josefine Krischausky

11 oktober 2020 | 10:00

Tidlöst vacker skildring av tungt och aktuellt ämne

“Ghabe” följer en ung kille på flykt, som under en sommar upplever såväl förälskelse som förskräckelse, mitt ute i den svenska urskogen. Det är förtrollande vackert att se på, men samtidigt en smärtsam påminnelse om orättvisorna runt om oss.
Markus Castros långfilmsdebut “Ghabe” tar oss tillbaka till flyktingkrisen 2015. Monir (Adel Darwish) har precis flytt undan kriget i Syrien och är en av de 160 000 personer som söker asyl i Sverige. Migrationsverkets logier räcker inte längre till alla, utan även privatpersoner lånar ut sina stugor för att hjälpa till. Tillsammans med sin kusins familj ska Monir spendera sommaren i ett hus mitt ute i de svenska skogarna, en miljö som i hans ögon är något helt nytt.

Den ursprungliga planen för sommaren är att ligga lågt, vänja in sig vid kulturen och tålmodigt vänta in ett svar på ansökan om uppehållstillstånd. Men för Monir blir det något annorlunda. Dels är han fylld med en intensiv ilska över de orättvisor som präglar hans liv, men snart kommer han även träffa en person som kanske blir ljuset i slutet av hans tunnel.

I närområdet möter han Moa (Nathalié Williamsdotter), en livlig tjej från storstaden som också är på en slags flykt - om än mycket mindre allvarlig - från sitt vanliga liv. Vad som börjar med en enkel nyfikenhet för varandra blir snart en passionerad relation, där olikheterna mellan dem suddas ut. Men andra krafter ska snart tränga sig på, framförallt när omgivningens fördomar börjar göra sig mer uppenbara.

Moas karaktär blir på ett sätt en slags representation av många av oss tittare. Hennes band till Monir börjar med en slags fascination över hans situation, men när hon förstår tragiken i den blir det snarare än påminnelse om hennes egna privilegium. Filmen verkar vilja föra tittarens tankar i samma spår, och det lyckas den med. 

Handlingen åsido, så är filmen rent visuellt en fröjd att titta på. Ljuset, färgerna, kompositionerna och kamerarörelserna samarbetar alla tillsammans för att framkalla något helt förtrollande vackert. Vädret är lika varierat som det ska vara en svensk sommar, med allt från midnattssol till ösregn och morgondimma. Allra skönast är det nog när solen skiner mot kameralinsen, men jag hade gärna kunnat flytta in i de flesta naturbilderna. 

Man har även valt att fota “Ghabe” på analog film, vilket var ett mycket bra beslut. Bruset och flimret, tillsammans med de oföränderliga landskapen, fångar en känsla av tidlöshet som kanske inte är väntad för en film som denna, men som ändå känns helt rätt. 

Men trots att vi lockas in i de idylliska bilderna, samtidigt som den intensiva kärleken verkar få Monir glömma hopplösheten och frustrationen, tillåts ingen av oss att glömma de mörka ting som ligger under ytan. Hos Monir är de psykiska såren från kriget fortfarande färska, och vi får själva bevittna de skräckinjagande bilder och röster som fortsätter att komma tillbaka till honom. 

Och det tidigare traumat är inte den enda plågan. I luften hänger en ständig osäkerhet, samtidigt som vardagsrasismen i omgivningen skaver hårt. Det är både smärtsamt och frustrerande att se våra karaktärer lida mer än vad de redan har behövt göra, och det mestadels trovärdiga skådespelet det hela till en ännu mer hjärtskärande upplevelse. 

Filmens titel betyder “skog” på arabiska, och det är just skogen som gör att filmen tacklar sina huvudämnen på ett speciellt sätt. Miljön vi befinner oss i må vara långt bort från det svenska samhällets mittpunkt, men det isolerade området låter orättvisorna uppenbara sig extra tydligt. Trots den tidlöst vackra utsidan skildras något som än idag är aktuellt att ta till sig. Sådant som vi inte längre får blunda för lyfts fram, samtidigt som stereotyper tacklas ner.

“Ghabe” är en film som lär stanna med mig, både när det kommer till minnesvärda bildrutor och hjärtekrossande scener. Avnjut den på den stora duken om du får möjligheten, och låt den samtidigt vara en påminnelse om de saker vi varken får glömma eller ta för givet.
| 11 oktober 2020 10:00 |