Get on Up (2014)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
En berättelse om James Browns resa från extrem fattigdom till att bli en av de mest inflytelserika musikerna i historien.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: GET ON UP

Boseman är en klockren Mr Dynamite
Chadwick Boseman gör en fantastisk insats för att gestalta det narcissistiska energiknippe som var James Brown. Han lyckas få fram en trovärdig bild av den mångfacetterade och stundom galne sångaren.
Varje år dyker de upp – tvillingfilmerna. Fenomenet med två filmer vars teman är så lika att det är omöjligt att tro annat än att Hollywood är fullt av spioner, eller tomt på idéer. Jag skulle kanske inte klassa "Get on Up" som en klockren tvillingfilm, men eftersom jag såg Clint Eastwoods "Jersey Boys" om sångaren Frankie Valli bara några veckor tidigare är det svårt att låta bli att dra paralleller. 

Speciellt när jag innan visningen läste några rader om "Get on Up", som inte bara beskrev James Brown-verket som en biografi som följer sångaren under den största delen av hans mångåriga karriär, utan även – hör och häpna – använder sig av det ”ovanliga” greppet att bryta fjärde väggen, och låta Mr Brown själv prata med publiken. Suck! Det känns lagom tröttsamt när två filmer på raken försöker vara unika genom att göra exakt samma sak. 

Men där slutar likheterna. För mitt allra största problem med Valli-biografin – att det blir segt som kola eftersom historien (med ett undantag) berättas från A till Ö – finns det ingen tillstymmelse till i Brown-diton. Istället slängs vi rakt in i en humoristisk action-scen año 1988, för att sedan plötsligt befinna oss på ett flygplan under attack i Vietnam 20 år tidigare. Kasten är så tvära att det verkar få huvudena på samlade presskåren att snurra 360 grader, men jag som just suttit i leda under första timmen med Jersey-killarna, vill ställa mig upp och applådera. 

Vi introduceras alltså till James Brown när han är 55 år gammal och på deken. Mannen som inte druckit alkohol under hela sitt liv, och som länge höll sig ifrån knark har nu börjat spetsa sitt röka med drogen PCP, ”angel dust”. Tragiskt så klart, men det går inte att låta bli att le åt denna mysdräkts-beklädda farbror som skrämmer livet ur ett gäng försäkringsnissar genom att vifta med sitt gevär kors och tvärs, samtidigt som en av hans riviga låtar, Get Up Offa That Thing, spelas på hög volym i bakgrunden. 

Det som gör att man redan vid denna scen inser att "Get on Up" kommer att bjuda på ordentligt med underhållning, är framför allt Chadwick Bosemans tolkning av ”The Godfather of Soul”. Jag har svårt att tänka mig en mer utmanande roll, eller en svårare verklig person att spela. Och jag gissar att det inte var många som såg hans genombrott i filmen "42", som tänkte att ”den här killen kommer bli en klockren James Brown”. 

Men faktum är att ”klockren” är helt rätt ord. Det sydstats-släpiga svamlandet, det övermänskliga egot och – kanske det viktigaste – ”movesen” som är så specifika för James Brown – Boseman fixar det alltihop. Lägg dessutom till det att han spelar sångaren under en tidsperiod från att han är 17 år gammal till nämnda 55. Det är inte vem som helst som fixar något sådant. 

Berättelsen börjar dock tidigare än så. För det går inte att förstå hur Mr Brown blev den han blev, utan att veta var han kom från. Den überfattiga uppväxten i närheten av Augusta, South Carolina, med en aggressiv far och en mor som lämnade familjen, är det inte så många som känner till, men det är förstås en viktig bit att få med. Både för att visa hur långt han verkligen lyckades komma, men framför allt för att vi som publik ska få någon slags förståelse för mannen som flera gånger arresterades för hustrumisshandel. 

Regissören Tate Taylor ("Niceville") har låtit våldet få vara med i filmen, men har snabbt skyndat vidare till annat. Det är en svår balansgång, att inte ha med så mycket att huvudpersonen helt demoniseras och tappar publikens sympati, men att samtidigt visa tillräckligt för att inte anklagas för att sopa det under mattan. Taylor lyckas inte helt, men han gör så gott han kan med tanke på den verkliga berättelse han har  att jobba med.  

Det är alltså James Brown själv och livet han levde som utgör den största svagheten med "Get on Up", och det kan man inte göra så mycket åt. Greppet att hoppa mellan de olika tidsepokerna kanske används lite väl mycket mot slutet, men i det stora hela är det den typen av redigering som ger filmen sin underbart snabba puls – något som passar en karaktär som James Brown som hand i handske. För ett fantastiskt energiknippe – det var han, Mr Dynamite. Och i "Get on Up" får alla hans fans och även vi som inte kände till detaljerna kring hans liv så väl, återigen uppleva mannen som gav ”the funk” och ”the grove” ett ansikte. 
Det finns inga användarrecensioner ännu. Skriv den första!
Det finns inga externa recensioner ännu. Lägg till den första!

Veckans populära filmer

Visa fler