Exhuma 2024

Choi Min-sik (”Oldboy”) leder oss ner en mörk och makaber väg genom Sydkoreas komplicerade historia. Ett team bestående av paranormala experter råkar släppa loss skrämmande krafter efter att ha grävt ut en olycksbådande grav till en rik familj. Hoppsan! Det som följer är en märklig och oförutsägbar resa om alla spöken som lämnats kvar av Koreas traumatiska förhållande till Japan.

 

Regissören Jang Jae-hyun paketerar ”Exhuma” med alla möjliga typer av skräck. Det borde inte kunna hålla ihop så väl som det gör, men på något sätt är filmen fräschare och mäktigare än väntat. Allt världsbyggande, alla ritualer och alla övernaturliga mysterier hålls samman av den kulturella och historiska kontexten. Trauma är verkligen inget nytt för skräckfilmer, men ”Exhuma” skär djupare än de flesta.

 

Choi Min-sik som ledaren av gruppen är, så klart, gripande och säljer verkligen oron när det blir tydligt att de har tagit sig an mörkare och mäktigare krafter än de trodde. Men ändå är det Kim Go-eun som stjäl filmen tack vare en häpnadsväckande sekvens tidigt inpå som högt utropar filmens formella avsikter. Resten av filmen lyckas inte riktigt nå upp till den nivån, men kommer nära flera gånger.

 

Öppningen är stark och laddad med kuslig atmosfär och mystik, alla konventionella genretroper är i toppform. Men med en speltid på 134 minuter är filmen lite för lång och skulle ha gynnats av en starkare mittpunkt. Några fler saxar i klipprummet hade hjälpt, för när spänningen väl eskalerar får vi en sensationell final där Jae-huyn återigen har sparat en överraskning för publiken. Inget kan förbereda dig för vart ”Exhuma” tar vägen, men inga spoilers här.

 

”Exhuma” är en ambitiös och spännande utgrävning av Koreas förflutna. Fotot imponerar lika mycket som det skrämmer, hela ensemblen ger allt de har och manuset slutar aldrig att expandera spelrummet. Samtidigt finns det en fascinerande tematisk röd tråd som lyfter filmen ett steg högre än konkurrenterna.