En oväntad vänskap 2011

Drama är en genre som jag normalt inte brukar titta på såvida inte filmerna är baserade på någon berömd roman eller har skådespelare som jag känner igen. Jag kan därför inte bedöma om en dramafilm blir förutsägbar eller inte. Det beror helt enkelt på att jag inte har sett tillräckligt många. Jag såg "En oväntad vänskap" på nyårsdagen 2016. Jag hade hört talas om filmen tidigare men det blev inget biobesök för mig då. Jag trodde att jag skulle byta kanal eller göra något annat så småningom, men det slutade med att jag inte kunde slita mig ifrån TV-rutan förrän sluttexten började rulla. Filmen handlar om en stark vänskap mellan två människor från två olika världar. Den arbetslöse Driss (Omar Sy) som egentligen vill bara leva på a-kassa, lyckas få en provanställning som personlig assistent åt den rike invaliden Philippe (François Cluzet). Driss arbetar på ett okonventionellt sätt och vågar ifrågasätta sin arbetsgivares olika beslut, vilket Philippe uppskattar mycket. Så småningom skulle bägge männen få ta del av varandras världar och en stark vänskap utvecklas. Det är inte lätt för mig att motivera varför jag älskar "En oväntad vänskap". Kanske beror det på den starka vänskapen mellan Driss och Philippe samt att jag inte sett tillräckligt många dramafilmer. Men filmen är rolig på många ställen. Dessutom överdriver Omar Sy och François Cluzet inte sina roller utan är helt autentiska. Jag ger filmen en mycket stark 5/5 – en riktigt bra film om vänskap!

Det är logiskt men lite smått tragiskt att när något utanför Hollywood-duken slukas av mainstreampubliken följer den ändock den traditionella amerikanska modellen, med en lättsmält humor, ett uppenbart och övertydligt budskap och en manusmässig upprepning. Historier om någon som har något form av handikapp eller “tillhör” en social utsatt minoritetsgrupp är ju inte precis unikt att gestalta på film, det finns både lyckade och mindre lyckade exempel på detta. Ett lyckat exempel är “Rain man” (1988) som kombinerade allvar och tragedi på ett vördnadsfullt sätt och utvecklade sig under filmens gång både på karaktärsplan och manusplan men mest i en kombination. Ett mindre lyckat exempel är “En kvinnas doft” (1992) som saknade mycket av de premisserna “Rain man” innehade, dessvärre befinner sig även “En oväntad vänskap” (“Intoucables” i originaltitel) på “En kvinnas doft”-planet. Driss som nyligen har släppts fri från fängelset får av en ren slump anställning som assistent åt den rika Phillip som är rullstolsbunden. Med sitt gamla liv bakom sig går nu Driss in i en helt nu roll som frambringa en del motsättningar och personlighetskrockar, men behöver verkligen skillnader mellan människor enbart bedda för problem, finns det inte också något att lära av det? Detta inser dom båda männen snart och en speciell vänskap tar sig form mellan dom. Det första problemet i filmen som bör poängteras är vänskapens otrovärdighet, för utefter sin filmiska klyschiga sentimentala inkompetens är vänskapen väldigt väntad. För varför skulle en person som är rullstolsbunden och förlamad upp till halsen som hyser ett sådant stort beroende för den anställda assistenten, inte bryr sig om sin assistens otroligt oprofessionella för att inte säga riktigt absurda beteende. Ta bara en sådan sak som när Driss råkar spilla varmt vatten från en tekanna på Phillips ben och inser att han inte kände det, vilket han tycks bli förvånad över, vilket ju är märkligt då han vet att han är förlamad, för att verkligen undersöka vidare i fall Phillip helt saknar känsel i benen fortsätter han hälla det skållheta vattnet på hans ben. Så i fall intellektet tar över sentimentalitets fellgoodhunger för en stund, vad finns det för anledning att vilja ha en sådan person som assistent? Det är som om att manusförfattaren till filmen helt bortsett från en rullstolsbunden beroendeställning till sin assistent, även fast personen verka trevlig eller det finns något med den som en tycker om är det naivt att inte inse oviljan till en sådan behandling och vilja av tillit till den som ska var ett hjälpande stödd i ens vardag. Dessutom har Driss betet sig ganska motvilligt mot sitt arbete som assistent. Frambringandet av bristen på respekt för rullstolsbundna är något problematiskt, då humorn som kretsar kring detta då i somliga scener riskera att bli (omedveten) lyteskomik. För att dramakomedi ska bli lyckat måste dramat och komedin samverka på ett välarbetat sätt, när dramat försvinner i denna film och enbart komiken finns kvar är den i flertalet av scenerna mycket medioker och det känns allmänt osäkert om filmskaparna överhuvudtaget vill förmedla något på det komiska planet. Vad gäller det tematiska spelas det ut på tok för övertydligt, det är banalt att inse filmens budskap om att skillnader mellan människor är positivt och att vi har något att lära av varandra, scenerna byggs mycket upp på att förstärka detta, faktiskt så mycket att jag till slut börja undra i fall det inte är sig själva som filmskaparna försöker intala detta budskap. För budskapet i sig kan bäras upp på ett skickligt sätt det är i utförandet problemet ligger och i dess upprepningar av det. För handlingen bygger väldigt mycket på de två huvudkaraktärernas samspel, att någon egentligen huvudkonflikt inte tar någon plats, vilket bidra till ökad upprepning. Och trots den tydliga utvecklingen mellan karaktärerna existera det inte mycket till fördjupning eller vändningar mellan dom, vilket gör “En oväntad vänskap” till en tunn filmisk helhet. Dock finns det en hel del ambitioner som på grund av dess bristande utformning inte fick leva ut, så som skådespelarensemblen som troligen hade kunnat bringa fram starka insatser med en annan utformning, dom två huvudrollsinnehavarna spelas av Francois Cluzet (medverkar bland annat i “Berätta inte för någon” från år 2006) som spelar Phillip, och Driss spelas av Omar Sy och blev något av ett genombrott rent skådespelarmässigt. En till lyckad faktor är även fotot med en djuphet så väl där fokuset ligger som i bakgrunderna som fångar in de klara färgerna väl, mycket baserat på ljussättningen. Pianisten Ludovico Einaudi står som filmkompositör och även fast musiken är skickligt komponerad är den för musikaliskt romantiskt dominant att praktisera i spelfilms kontexten och används i somliga scener vid dialoger, vilket ej är ett lyckat koncept. Det är även nästan lite småkomiskt men som sagt även småtragiskt att en fransk film som blivit sådan internationell framgång när den följer alla Hollywoods spelregler för att nå fram till den breda publiken. Men “En oväntad vänskap” är inte helt utan lyckade inslag med insatser framför och bakom kameran men när ribban läggs på en sådan kommersiell och sliskigt sentimental nivå och ej tillför något på det komiska eller berörande planet blir det mycket svårt att kalla detta för en lyckad dramakomedi. Anton Carlson Ursprungligen skriven i Maj 2014.