En oväntad vänskap (2011)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Den franska megasuccén som berör människor över hela världen och som listas som en av världens bästa komedier.

Driss, en ung kille från förorten som precis kommit ut från fängelset, anställs genom en händelse som personlig assistent till den oförskämt rike, men också mycket ensamme aristokraten Phillip som blivit förlamad efter en drakflygningsolycka. Driss är till en början väldigt tveksam till jobbet och Phillips vänner har starka invändningar mot hans val av assistent. Men de två har mycket att lära av varandra.

Driss otroliga energi och livsglädje smittar snart av sig på Phillip och Phillip lär Driss en hel del om vett och etikett. Tillsammans upptäcker de nya saker i livet och en oväntad och stark vänskap växer fram mellan två individer som på ytan inte verkar ha någonting gemensamt.
Visa hela synopsis
Betyg
Läs recension
4.1 av 1,058 användare
Ingen du följer har betygsatt
Logga in så gissar vi ditt betyg
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: EN OVäNTAD VäNSKAP

En film att bli glad av
Verklighetsbaserade dramer blir ofta tunga och melankoliska medan feelgood-filmer lätt blir billigt publikfrieri. I franska "Intouchables" resulterar kombinationen i en visserligen förutsägbar men finstämd och upplyftande kompisfilm.

I amerikansk Hollywood-film har vi sett verkliga personer som entusiastiska baseballtränare, homosexuella politiker och glamorösa filmstjärnor porträtterats på vita duken. Intressant onekligen men i Europa, och främst Frankrike, har man en tendens att gräva fram desto mer fängslande och gripande livsöden. Som här, där ett levande möte mellan två olika människor skildras genom en klassisk kulturkrock.

Driss (Omar Sy) är svart, kriminell och äldsta sonen i en fattig familj i ghettot. I och med att han slängs ut av sin mamma så får han motvilligt jobbet som personlig assistent åt den förmögna men ensamma Philippe (François Cluzet). Driss lite klumpiga men rättframma sätt uppskattas först inte av folk i Philippes närhet men snart blir de två nära vänner och lär sig viktiga läxor i livet av varandra. Samtidigt som Philippe fruktar en blind date med en kvinnlig brevvän så försöker Driss skaka vett i sin lillebror som hamnat i fel gäng.

Ja, det är knappast en historia man aldrig sett förut. Hade filmen (som hyllats och prisbelönats världen över) inte byggt på riktiga personer hade jag stört mig på en viss brist i originalitet. Men det är feelgood som funkar, mycket tack vare två sympatiska huvudkaraktärer och karismatiska skådespelare. Veteranen Cluzet är pålitligt trygg och stabil som den grubblande mentorn men det är främst Sy (som tidigare setts i Jean-Pierre Jeuntes underskattade "Micmacs" på svensk bio) som lyfter filmen.

Han tar en ganska stereotypiskt upplagd roll, som röker gräs och raggar på söta assistenter, och förvandlar honom till en härligt avslappnad kille av kött och blod som skrattar högt åt sina opassande skämt och lyssnar på 70-talsdisco. Trots den otippade vänskapen i filmen så känns det aldrig otroligt eller större än livet - det är ett jordnära och varmt drama med ett klassiskt men likväl vackert budskap.

Det kan tyckas att det är en ganska konventionell Askungesaga (vi återfinner t.o.m. badkarsscenen från "Pretty Woman") och jag hade önskat lite mer nyanser i storyn (något som ofta är ett problem med verklighetsbaserad film). Men å andra sidan undviker man skickligt de värsta klyschorna och vi slipper något inställsamt fyrverkeri i upplösningen. Det är en gripande och roande film om en genuin vänskap mellan två genuina människor - och man blir glad av den. En lyckad feelgood-film.

En oväntad vänskap (2011) – översentimental Fransk dramakomedi.
Det är logiskt men lite smått tragiskt att när något utanför Hollywood-duken slukas av mainstreampubliken följer den ändock den traditionella amerikanska modellen, med en lättsmält humor, ett uppenbart och övertydligt budskap och en manusmässig upprepning. Historier om någon som har något form av handikapp eller “tillhör” en social utsatt minoritetsgrupp är ju inte precis unikt att gestalta på film, det finns både lyckade och mindre lyckade exempel på detta. Ett lyckat exempel är “Rain man” (1988) som kombinerade allvar och tragedi på ett vördnadsfullt sätt och utvecklade sig under filmens gång både på karaktärsplan och manusplan men mest i en kombination. Ett mindre lyckat exempel är “En kvinnas doft” (1992) som saknade mycket av de premisserna “Rain man” innehade, dessvärre befinner sig även “En oväntad vänskap” (“Intoucables” i originaltitel) på “En kvinnas doft”-planet. Driss som nyligen har släppts fri från fängelset får av en ren slump anställning som assistent åt den rika Phillip som är rullstolsbunden. Med sitt gamla liv bakom sig går nu Driss in i en helt nu roll som frambringa en del motsättningar och personlighetskrockar, men behöver verkligen skillnader mellan människor enbart bedda för problem, finns det inte också något att lära av det? Detta inser dom båda männen snart och en speciell vänskap tar sig form mellan dom. Det första problemet i filmen som bör poängteras är vänskapens otrovärdighet, för utefter sin filmiska klyschiga sentimentala inkompetens är vänskapen väldigt väntad. För varför skulle en person som är rullstolsbunden och förlamad upp till halsen som hyser ett sådant stort beroende för den anställda assistenten, inte bryr sig om sin assistens otroligt oprofessionella för att inte säga riktigt absurda beteende. Ta bara en sådan sak som när Driss råkar spilla varmt vatten från en tekanna på Phillips ben och inser att han inte kände det, vilket han tycks bli förvånad över, vilket ju är märkligt då han vet att han är förlamad, för att verkligen undersöka vidare i fall Phillip helt saknar känsel i benen fortsätter han hälla det skållheta vattnet på hans ben. Så i fall intellektet tar över sentimentalitets fellgoodhunger för en stund, vad finns det för anledning att vilja ha en sådan person som assistent? Det är som om att manusförfattaren till filmen helt bortsett från en rullstolsbunden beroendeställning till sin assistent, även fast personen verka trevlig eller det finns något med den som en tycker om är det naivt att inte inse oviljan till en sådan behandling och vilja av tillit till den som ska var ett hjälpande stödd i ens vardag. Dessutom har Driss betet sig ganska motvilligt mot sitt arbete som assistent. Frambringandet av bristen på respekt för rullstolsbundna är något problematiskt, då humorn som kretsar kring detta då i somliga scener riskera att bli (omedveten) lyteskomik. För att dramakomedi ska bli lyckat måste dramat och komedin samverka på ett välarbetat sätt, när dramat försvinner i denna film och enbart komiken finns kvar är den i flertalet av scenerna mycket medioker och det känns allmänt osäkert om filmskaparna överhuvudtaget vill förmedla något på det komiska planet. Vad gäller det tematiska spelas det ut på tok för övertydligt, det är banalt att inse filmens budskap om att skillnader mellan människor är positivt och att vi har något att lära av varandra, scenerna byggs mycket upp på att förstärka detta, faktiskt så mycket att jag till slut börja undra i fall det inte är sig själva som filmskaparna försöker intala detta budskap. För budskapet i sig kan bäras upp på ett skickligt sätt det är i utförandet problemet ligger och i dess upprepningar av det. För handlingen bygger väldigt mycket på de två huvudkaraktärernas samspel, att någon egentligen huvudkonflikt inte tar någon plats, vilket bidra till ökad upprepning. Och trots den tydliga utvecklingen mellan karaktärerna existera det inte mycket till fördjupning eller vändningar mellan dom, vilket gör “En oväntad vänskap” till en tunn filmisk helhet. Dock finns det en hel del ambitioner som på grund av dess bristande utformning inte fick leva ut, så som skådespelarensemblen som troligen hade kunnat bringa fram starka insatser med en annan utformning, dom två huvudrollsinnehavarna spelas av Francois Cluzet (medverkar bland annat i “Berätta inte för någon” från år 2006) som spelar Phillip, och Driss spelas av Omar Sy och blev något av ett genombrott rent skådespelarmässigt. En till lyckad faktor är även fotot med en djuphet så väl där fokuset ligger som i bakgrunderna som fångar in de klara färgerna väl, mycket baserat på ljussättningen. Pianisten Ludovico Einaudi står som filmkompositör och även fast musiken är skickligt komponerad är den för musikaliskt romantiskt dominant att praktisera i spelfilms kontexten och används i somliga scener vid dialoger, vilket ej är ett lyckat koncept. Det är även nästan lite småkomiskt men som sagt även småtragiskt att en fransk film som blivit sådan internationell framgång när den följer alla Hollywoods spelregler för att nå fram till den breda publiken. Men “En oväntad vänskap” är inte helt utan lyckade inslag med insatser framför och bakom kameran men när ribban läggs på en sådan kommersiell och sliskigt sentimental nivå och ej tillför något på det komiska eller berörande planet blir det mycket svårt att kalla detta för en lyckad dramakomedi. Anton Carlson Ursprungligen skriven i Maj 2014.
VISA FLER EXTERNA RECENSIONER +
Senaste kommentarer
Björn
Smått underbar. 4/5!
jozzana
Blev varm i kroppen och våt om kinden
Fermen
Den här filmen knockade mig totalt. Underbar och varm feel good film. Ett mästerverk!
Visa fler (54)

Veckans populära filmer

Visa fler